Tidigt i våras åt jag smörgåstårta med iranska aktivisten Parvin Ardalan, japansk-amerikanska designern Tomoko Miho och artisten Lady Gaga. Konstprojektet Middagsbjudningen lät gäster med fantasigäster medverka i en performance inspirerad av Judy Chicagos kvinnohistoriska installationskonstverk The dinner party. En kväll som lämnade mig omsluten av en varm 1970-talsanda av synliggörande, medvetandegörande och samarbete.
Men också med en fundering i bakhuvudet: ”Säger det något om att feminismen just nu har behov av en inkluderande, varm omfamning?” För feministisk teater hade just lagt en tung höst bakom sig; årets mest omdebatterade teaterhändelse, Turteaterns SCUM-manifest, hade mött både näthat och mordhot.
Kanske fanns ett sug efter värme, styrka och inspiration från kvinnohistoriska livsöden? För när jag tänker tillbaka på året som gått minns jag flera sådana. Jag var på ytterligare en middagsbjudning med toppkvinnor ur historien i brittiska Top Girls, på bridgelunch med tre 80-pluskvinnor i Carin Mannheimers I sista minuten, och fick lyssna (läs gråta) till ett annat 80-plusgängs självbiografiska berättelser om kärlek och sorg sammansmälta med Carl Orffs Carmina Burana. (Läs också Nummers reportage) Fyra prilliga pantertanter utredde den stora frågan i Carolina Frändes Meningen med livet, och tre stadier av en kulturtants kvinnoliv synliggjordes i Jonas Hassen Khemiris Vi som är hundra – dock lite för ”varmt, mysigt och trevligt för att allvaret ska få chansen”.
Var 2012 alltså ett enda stort feministiskt fredagsmys? Nej, tack och lov. En så provocerad publik som den som såg Crime Scenes av nämnda Frände och Nadja Hjorton hade Nummers kritiker sällan upplevt. På scenen betedde sig kvinnor som män i ”en pjäs som sträcker sig över scenkanten med mer kraft än det mesta jag sett”. På samma provokationsspår var Do it like a dude inne, en golvande dragkingcabaret med Teater Smuts. Och den feministiska teatergruppen Gruppen gjorde i Men det skulle ni aldrig våga ett sceniskt debattinlägg där publiken fick skriva brev till makthavarna för att påpeka ”det olämpliga i att en uttalad icke-feminist sitter på en ministerpost som ska borga för jämställdheten”.
Teatern gav sig inte bara på publiken och politikerna utan hittade även kraft att syna sig själv. Teaterrepubliken gjorde till exempel upp med teatervärldens egen sexism i Hata NN av August Lindmark och Anna Rydén. Och en genusmedveten dissekering av klassiker pågick på flera håll. Genomporträtterade drottning Kristina blev nyporträtterad i Sara Stridsbergs Dissekering av ett snöfall, där Ingela Olssons drottning metateatraliskt demonregisserade sina motspelare. Anna Pettersson gav sig på August Strindberg med rakkniven, i en version av Fröken Julie som jag aldrig vill glömma. Hon dekonstruerade både Strindberg, rollerna, pjäsen, teatersituationen och publikkontraktet. (läs Nummers intervju)
En annan dekonstruktionsdrottning får sammanfatta det feministiska teateråret 2012 och peka framåt, ”på könets snäva begränsningar men också vidunderliga möjligheter”. I Carolina Frändes uppsättning av Virginia Woolfs Orlando kunde Robert Fux (Årets Lucia i Nummer) identitetsresande gestaltning göra det där som teater kan göra så bra: förkroppsliga det föränderliga jaget.
Loading ...
