Det finns ett liv där borta i Vällingby på Stockholms stadsteater

I en radhusförort i grön filt bor den rödklädda skara människor vilken har svårt att passa in i ABC-samhällets konformistiska kärnfamiljsmall. Om de, i Åsa Kalmérs regi och Ann Bonander-Loofts tillvridna kostym, klätts i Becketts absurdism så har de lånat sin längtan ifrån Tjechov. Men här dröms inte om möjligheter och Moskva utan om vanlighet och Vällingby. Det är till denna folkhemsförort flytten förestår för medelålders Annika (Ann Petrén) då hon planerar skilsmässa från maken Torsten.
   Kristina Lugns gestalter trevar efter lycka och trygghet. Här är det systrarna Anneli (Lena Nilsson) och Ammeli (Anna Lyons) som trevar allra tydligast. De trimmar trädgårdsbuskar och kavlar sina kroppar med samma frenesi – i desperat hopp om att yttre form ska hålla samman ett ångestfyllt inre.
   Kristina Lugn är mästerlig på att beskriva utanförskap. Hon är också en oöverträffad mästare på att formulera snygga aforismer. Men när den vältajmade ensemblen levererar utropstecken efter utropstecken från stora scenen blir det till slut svårt att drabbas av något annat än textens vitsiga vändningar.
   När det gröna undan för undan bäddas in i bomullsmjuk snö och ljuslyktorna sprider sitt varma sken från scenkanten blir det för en stund svårt att minnas att man fryser om fötterna en aldrig så gnistrande vinterdag. Så fungerar också pjäsen. Det bestående intrycket blir rolighet istället för rotlöshet.