För tidningens räkning kliver jag motvilligt in i rollen som ”Rut”, en religiös blyg vandrerska i en lajvvärld som har drabbats av fågelinfluensan och efterlämnat 0,2 procent överlevare.
Efter regelintroduktion och samling i gräset, med förtjusta tillrop från gruppen över att utdelade ficklampor fungerar dåligt (vilket gör spelet mer autentiskt), har mina fördomar gaddad ihop sig likt ogräs.
Dörren in till grottan öppnas med ett gnissel. Känslan i magen blandar spöktåget med talla-i-mörkret-lekar från mellanstadiets nyfikna dagar. Gruppen samlas i dunkel framför en film med klippt skrämselpropaganda, och sedan – pang! En kulspruta går av, och plötsligt omfamnar alla varandra och kutar.
Jag vet varken ut eller in, fram eller bak, utan springer med någons hand i min. Upplevelserna är maxade – känslor sprutar ur mina motspelare, samtal och relationer bubblar. Vi trycks upp mot väggar av plundrare, hunsas, blir beskjutna, delar matsäck i kolmörker och stängs in av vitklädda sektmedlemmar som slutligen gasar oss till döds.
Fartfyllt? Nja, mina sex timmar i främmande människors famnar, trevande i svärta, hasande bland fuktiga bergsväggar, panik och en omgivning som totalt raderat sina riktiga personligheter, är förvånansvärt långtråkiga.
Jag hade nog förväntat mig mer hinderbana och hoppa-högt-effekter. Istället domineras spelet av en ofantligt lång väntan. Paustryckningar som manar karaktärerna till att ta kontakt, samspela och blomma ut. Och skämmigheten gnager, för det finns ingen som tittar på, det finns ingen publik. Vi leker bakom sluten ridå. ”Rut” blir plötsligt väldigt trött och vill försvinna under en filt.
Spelets förberedelser är minutiösa. Tre dokument (”deltagarbrev”) har skickats via e-post med praktisk information, vägledning i hur ett rollspel går till, samt en utförlig beskrivning av den berättelse vi ska kliva in i. Dessutom medföljer en personlig rollbeskrivning och rollens relationer till övriga gestalter.
Lite förskräckt över detaljrikedomen har jag bestämt mig för att hålla fast vid ”Ruts” karaktärsdrag som blyg. För säkerhets skull adderar jag draget ”hämmad” till min dygdiga lilla figur. Jag ska inte säga ett ord, bara observera och vara cool.
Det går sådär. Några timmar senare har jag desperat klängt mig fast under vana lajvares vingar för att ta skydd och inte låta spelet äta upp mig.
Spelet är ambitiöst arrangerat och andas vänlighet. Men som underhållning betraktat … då lyfter jag på luvan och låter det interna vara internt. Jag trivs bäst i öppna salonger.
Loading ...
