Det har länge varit uppenbart att teatervärlden är orolig för att framtidens kulturpolitik kommer att få en allt mer kommersialiserad prägel, eftersom borgerliga politiker redan börjat kraxa om självfinansiering, sponsringsavtal, hårdare a-kasseregler samt blåst upp andra ovädersmoln på den fria konstens himmel.
Ordet ”kris” nämns ofta likt ett mantra ihop med scenkonst och när regeringen har ett knappt halvår kvar tills den presenterar sin nya kulturpolitik gör sig tankesmedjan Det osynliga allt annat än osynlig. Det är enad front från scenkonstvärlden med debattartiklar, framträdanden och en ny bok.
Som bas för boken Det osynliga – Teaterförbundets guide till kulturpolitiken ligger dramatikern och dramaturgen Jacob Hirdwalls pjäs Det osynliga, som spelats runt om i Sverige det senaste året med Jonas Kruse på scenen. Monologen handlar om det svenska kulturklimatet i stort, både om konsten och medierna, och kritiserar rappt och hotfullt den tilltagande kommersialiseringen.
Hirdwall har också skrivit ett av den nya bokens två förord och gör där en jämförelse mellan Kultursverige och Göteborgs gamla Hagakvarter – han befarar att vår kultur gradvis urholkas och förfaller tills alla håller med om att hela skiten måste rivas.
Teaterförbundets guide till kulturpolitiken handlar inte helt överraskande mest om pengar. Den kommer i alla sina olika avsnitt in på finansiering: frilansares villkor, pensionssystemet för förbundets anslutna, anslagens storlek och fördelning. Man värnar om upphovsrättens intäkter, kräver att alla skolbarn ska få se en scenkonstföreställning per termin, vilket är ett mål som direkt handlar om öronmärkta pengar till barnteater.
”Kulturen är en grundpelare i det demokratiska samhället och måste få det ekonomiska utrymme och respektfulla spelrum som krävs för ett kvalitativt resultat” skriver Teaterförbundets ordförande Anna Carlson i sitt förord till boken.
Det är verkligen svårt att ha en annan åsikt. Den som är någorlunda intresserad av kulturyttringar, samhälle och demokrati måste väl ändå hålla med om det mesta här, tycker man. Trots detta är besparingshoten synnerligen verkliga. Den svenska scenkonsten är – de facto – i någon sorts kris.
Så det här är ett viktigt och ambitiöst inlägg i debatten. Boken diskuterar kulturella kärnfrågor och ställer rimliga krav, men tyvärr finns faktiskt en risk för att budskapet inte når fram till rätt personer.
Jag hoppas förstås att alla politiker ska läsa boken, få upp ögonen och att det sedan ska ta skruv rejält i de ansvariga departementen. Men jag är pessimistiskt nog inte helt säker på det.
Teaterförbundet publicerar i boken sitt öppna brev till statsministern, Suzanne Osten bidrar med en debattartikel som går ut på att rädda ”hennes” Unga Klara och några frilansar berättar om sin, i ”vanliga knegares” – och för den delen politikers – ögon, faktiskt rätt märkliga tillvaro.
Dessa personers inlägg kunde man välja att tolka som att de bara ser om sitt eget hus. Författarna jobbar alltså farligt nära en fälla som innebär att man kan missuppfatta uppropet som först och främst en kamp för den egna saken. Med ett fackförbund i ryggen riskerar man ännu mer att boken ses som en ”rädda våra roliga teaterjobb”-bok.
Och skulle jag vilja dissa den hade jag säkert hoppat på det spåret. Men även om jag gärna hade sett någon liten ynka vinkel ur publikens perspektiv, något mer om hur publiken drabbas om scenkonsten blev till hundra procent kommersiellt finansierad, någon pytteliten publikundersökning som bekräftar att svenska teaterbesökare absolut inte vill ha ett magrare teaterutbud på våra scener, samt att någon text kunde bredda perspektivet ännu lite bättre än den teaterkritikern Leif Zern så skickligt avrundar boken med, tror jag verkligen att detta upprop och tydliga motståndstagande är viktigare än att diskutera retorik.
Så visst – jag håller med och tycker därmed också att alla teaterintresserade ska läsa på om kulturpolitiken, förslagsvis genom att börja läsa denna bok.
Och i brist på befintliga publikorganisationer bjuder vi in till diskussion här i Nummer så att även publiken får utrymme att göra det som Hirdwalls monolog uppmanar till i sin slutreplik: ”Applådera inte – kämpa”.
För om publiken inte kommer till teatrarna och om publiken inte säger något om att teaterutbudet skärs ner, så kanske marknadstanken vinner världens lättaste match. Om ingen tycks vilja gå på teater är det ju busenkelt att lägga ner den. Så ut ur stugorna och demonstrera med er alla teaterkramare!
LÄNKAR
Teaterförbundet
Tankesmedjan Det osynliga
Till Nummers diskussionsforum om kulturpolitik
Var med i utlottningen av Nummers knappar för teaterkramare