Har du ett enda riktigt bra nummer behöver du inte fler. Finslipa det rakbladsvasst bara och slå dig ihop med några andra lika förfinade freaks så har ni en unik helkvällsvarieté.
Som de internationella burlesk-akrobatik-cirkus-magi-rullskridsko-gummikropps-artisterna i La Clique: ”Allt jag behöver göra är att gå på scen och vara absolutely fabulous i 12 minuter”, har en av dess medlemmar, Ursula Martinez, sagt.
Och ab fab är precis vad hon är. Upplägget på Martinez numera vida internetkända nummer är oslagbart i sin logiska enkelhet: hon trollar upprepade gånger bort och fram en liten röd näsduk ur olika fickor samtidigt som hon strippar – och därför slutligen måste trolla fram näsduken ur ni-vet-var.
Pikant men elegant.
För den stora poängen med hennes nummer är egentligen att hon är så fruktansvärt bra på att vara naken. En talang som måste ha en del med fullfjädrad kroppshumor och scenisk skicklighet att göra, inte bara med det faktum att hon är dotter till två nudister.
Ett fysiskt inlägg i vårens svenska debatt om nakenhet och sexualitet på scenen*, om man så vill. Kan en kvinna visa upp sin nakna kropp och samtidigt äga situationen? Kan en naken kvinnokropp stå för humor på samma sätt som en naken manskropp?
En annan som har hittat sin grej är Captain Frodo, den gummimjuka norrman som klättrar igenom två tennisracketar samtidigt som han ger mikrofonstativet en omgång som torde göra Gunnar Papphammar grön av avund.
In på den lilla runda minimanegen kommer också en rödglittrig rockringspudding, en cheesysexig vattenakrobat i blöta jeans, brittiskt kritstrecksrandig armstyrka, ett bråkande rullskridskopar, en svensk trashtrollkarl …
Den stockholmska publiken får sägas vara rätt van vid burleskerier, nycirkusutmaningar och annat manegemagiskt – bortskämda som vi är med Salong Giraff, Hootchy Kootchy Club, Cirkus Cirkör och internationella storkommersgästspel som Cirque du Soleil.
Vi kan därför nöjda konstatera att La Clique trots berömmelse verkar ha behållit mycket av den retrodammiga, källardoftande estetiken från den småskaliga änden av skalan. Men också att vi inte hade behövt bli fullmatade med så här mycket: flera artister gör ett onödigt andra nummer av lite tristare kvalitet. Och Carl-Einar Häckners sedvanligt ämabla skrynklighet passar visserligen i sammanhanget men är ingen överraskningsakt för en svensk publik, och det blir liksom ett mikrofonstativstrasselskämt för mycket.
Ursäkten är möjligen att man ska kunna gå och köpa öl under vissa nummer (”it’s that kind of show” inpräntar konferencieren och pekar ut riktningen till baren). Men en mer strippad show – så hade det sagt klick helt och hållet.
* Läs också Nummers förhandsintervju med La Cliques grundare och våra två artiklar om nakenhet och sexualitet på scenen, del 1 och del 2.
Loading ...
