Det sista ni hör från mig

Det sista ni hör från mig är tre parallella monologer om tre krisande, revanschlystna kvinnor i pyjamas. Här finns Therese Söderbergs Karina som har blivit dumpad och iscensätter sin egen begravning och med dråplig frenesi skriver ett avskedsbrev som ska läsas upp när hon ligger i kistan. Här finns också Isabell Sollmans apatiska Jeanette som i leopardtajts vid 34 års ålder gör oväntad kometkarriär med Coppola i Hollywood, efter att ha brutit upp från ett minst sagt stilla liv inlåst i sitt flickrum. Och så får vi Bodil Granlids snärtigt beska Gerd som också blivit bränd av en man och jobbar hårt på att förstöra sin dotters psykiska och fysiska hälsa. Sammanfattningsvis ett slags ”revenge of the losers”, men förmodligen en hämnd som främst sker i dessa kvinnors fantasier.
   Med dessa spetsiga texter och sitt befriande, osminkade spel, på en supergrund scen som i princip reducerats till ramp och fond, visar Lumor – i extreme close up – var humorskåpet ska stå på teatern i höst. Förhoppningsvis är detta inte det sista vi hör från David Sedaris på svenska scener – mer sånt här tack!