”Du stackars barn som nattar Stig …” Det är som om jag hör Allan Edwalls röst, inne i huvudet, sjunga duett med Andreas Liljeholm när denne framför hans ”stackarsvisor” från Ramsor om dom och oss.
Det är en fantasi som är signifikativ för föreställningen Det sitter någon på vingen: här rörs röster samman med varsam hand så att något nytt uppstår. Sånger av Allan Edwall blandas med dikter av Kristina Lugn och prologtexter av Jacob Hirdwall. Lite socker däri men med det råa och lite syrliga bevarat, som rårörda lingon.
Tre teaterbleka män i lätt Samuel Beckett-blinkande luffig kostym – skådespelarna Andreas Liljeholm och Tobias Ekstrand samt musikern Fredrik Söderberg – rör sig i en stiliserad miljö uppbyggd av Katarzyna Stachniuks och Raimo Nymans ljusvärld och Caroline Romares scenografi, där ett kylskåp kan bli ett helt litet folkhemshem.
Det finns ett mått av nostalgi i denna välserverade textkavalkad, detta ”drömspel i flera takter” som man kallar det. Att på just denna scen ordna möte mellan musikaliskt språkliga tankelekar från teaterns grundare och dess nuvarande teaterchef, med all den air som vilar här av deras konstnärliga samliv.
Men det nostalgiska tar aldrig över utan blir bara till en genomgående värme i denna nytolkning som har en egen modern ton – och som kopplar in sig i samtiden på flera sätt, ett av de mest konkreta är när en tv kopplas in och visar den samtidigt pågående valdebatten på premiärkvällen.
Det sitter någon på vingen är något av ett lite eljest inlägg i valpratet, uttalat med små bokstäver och stor musikalitet, med både ledsna ögon och ett leende i mungipan. Någon gång vädrar jag en eller annan longör i det stilla tempot men det reder sig i det stora hela.
Liljeholm står för den varsamma dramatiseringen, de fina musikaliska arrangemangen är Söderbergs och Jacob Hirdwall regisserar med politisk poesi för ögonen.
Loading ...
