I Kompani Nomads dansteaterföreställning Björnen, ackompanjerad av samisk jojk och nykomponerad svensk technomusik, får man först intrycket att det är björnjägare som äntrar scenen. Med sina vita, vindtäta, läkarliknande rockar signalerar de makt. Ganska snart åker emellertid de vita jackorna av för att istället blotta en slags vita trikåer. Björnjägarna har plötsligt förvandlats till björnar. Offer och bödel i en och samma person.
Vitt som oskuldens färg.
I Stockholsmgruppen Teater Salieris bitande fräna samhällssatir med det tungvrickande namnet Som en påtagligt dödlig påtänd kanin, möter vi sex personer runt 30, alla klädda i vitt. de liknar speedade rymdfarare. I 220 km/timmen vräker de ömsom unisont, ömsom i monologform, ur sig hårda repliker om den verklighet vi befinner oss i just nu och därför inte kan se.
Vitt som framtidens färg.
Slutligt exempel: Göteborgs Stadsteaters uppsättning av David Hares pjäs Via Dolorosa (regi: Jasenko Selimovic). Här spelar Henric Holmgren den enda rollen som den europeiske mannen på resa i Israel och Palestina. Iklädd vit linnekostym och vit skjorta reser han in med en uppfattning om det politiska läget och åker ut med en annan. Han är vare sig Israel eller Palestinier. Hur ska han kunna förstå de konflikter som ständigt pågår? Ändå upphör han inte att försöka.
Vitt som hoppets färg.
Jag återkommer med fler exempel.
Loading ...
