Vad går livet ut på? Är det brukligt att leva? frågar sig Ann i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, på Nya studion i Göteborg. Hon sällar sig till ett starkt tema på stadens scener i höst: kvinnor i psykisk gungning.
Efter två unga, Hedvig i Lars Noréns Skalv på Folkteatern, och Klara i Mirja Unges Klaras resa på Stadsteaterns stora scen, är det nu dags för en mognare, men lika utsatt stämma.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva bygger på Ann Heberleins uppmärksammade bok med samma titel. Där gav hon sjukdomen bipolär typ två – som tidigare kallades manodepressivitet – ett känt ansikte.
Texten vetter åt olika håll. Än är det filosofiska utblickar över livet och varandet, än är det ett inåtborrande malande om ett ofrånkomligt självmord och det ultimata tillfället för det. Däremellan fragment ur en framrusande vardag med uppväxt, familj och yrkesliv i parallella spår.
Boken förknippade Ann Heberlein så starkt med sjukdomen att jag tror att hon fick nog. Är det människan eller sjukdomen som lockar när den ställs på scen? Åsa Lindholm, som har dramatiserat texten till en monolog för scenen, lånar långa sjok rätt av, men stuvar om, skär och accentuerar.
Den härdsmälta som livet stundom förvandlas till för huvudpersonen, har ett stormöga i psykakuten på S:t Lars sjukhus. Det är klokt att låta pjäsen utspela sig i väntrummet, ett mellanrum där olika stämningslägen kan samsas.
Henrik Ekbergs scenografi är en ren och sober miljö med plats för tankar, ingen vardagsskitig akut. Utanför de stora fönstren drar årstiderna förbi, ett grepp som återkommer i musiken där Antonio Vivaldis Årstiderna i förvrängd form ger ljud åt ett plågat inre. Genialt.
Lisa Lindgren spelar rakt på publiken redan i sin kraftfulla entré. Uppsättningen är en gemensam seger för henne och Mia Höglund-Melin, som gör regidebut. Balansstycket är att gestalta både det sköra och det starka. Det blir en tonvikt på det senare.
Lisa Lindgren har en fallenhet för ironi som biter, men regin håller i tyglarna. Sönderfallet innanför det fräcka skalet är svårare att gestalta, men fosterställningen i myskoftan ger oss en aning. Det är tanken, snarare än känslan som aktiveras och det är okej för mig.
Regin varierar med lån från ståupp, medicinharangen med mikrofon levererar elegant och effektiv kritik. Över huvud taget är det bra dynamik i uppsättningen, även i den uppfordrande sluteffekten.
Loading ...
