En vecka har gått sedan det där ofattbara hände. Det där som har kallats för ”det värsta terrordådet genom tiderna”, ”en våldtäkt på demokratin” och ”början av ett tredje världskrig”. Knappt har man bekantat sig med tanken på att ingen kan vara säker på att undgå terrorister, förrän man slås av stressen över vad USA:s svar på tal kan komma att bli.
Listor går runt i e-postlådor där man uppmanas att skriva under en global vädjan om att Bush ska besinna sig och inte starta fler krig än dem som redan finns i världen. Man skriver på och tänker att ”ja, jag skriver väl på, men det lär väl inte hjälpa”. Man känner sig väldigt liten på jorden. Maktlös.
Det lär dröja ett tag innan teatern plockar upp denna händelse på scenen, det dröjer nämligen alltid innan man överhuvudtaget kan ta i autentiska och svårt chockerande ämnen. Men indirekt är just dessa frågor som drabbat oss under den gångna veckan, samma typ av frågor som tas upp på världens teaterscener kväll efter kväll: Vad är ondska? Varför finns ondska? Vad kommer den ifrån? Hur kan man medvetet göra illa andra människor? Och vad är det egentligen för mening med nåt?
I olika former gestaltas detta av det stora, personifierade medvetandet Teatern, som agerar och konfronterar; diskuterar och debatterar; vänder och vrider och börjar om med De Stora Frågorna. Med frågetecknen som envist hänger efter ord som liv, död, samhälle, makt och ondska.
Så hur liten man än känner sig på jorden och hur maktlös man än må vara – så är man i alla fall inte ensam.
Vi ses i salongsmörkret
Loading ...
