Under den vitglödgade solen i Provence har det ännu en gång varit dags för en av teatervärldens stora evenemang. Festivalen i Avignon firade i år 55-årsjubileum, och kunde stoltsera med ett gediget utbud på drygt trettio uppsättningar från olika länder; ett utbud som stadigt ökat de sista tio åren.
Ökat har också publiktillströmningen gjort: över ett hundra tusen åskådare bevistar festivalen varje år, medan den så kallade inofficiella festivalen som äger rum parallellt med den officiella, mottar cirka fem hundra tusen åskådare till sina 100 uppsättningar på gator, torg, i smålokaler och privata lägenheter. Begreppet teaterfestival i Avignon är med andra ord ett ganska säkert varumärke, där all slags publik kan vara förvissad om att hitta något som passar, oavsett det handlar om officiella föreställningsinköpare från de stora teatrarna, politiska kulturpampar, eller vanliga teaterbesökare från när och fjärran.
Välbalanserat program
Årets festivalprogram präglades av en ganska välbalanserad kombination av klassiska uppsättningar med stjärnskådespelare, nutida författare uppsatta av unga men redan välkända regissörer och ett gott antal dansföreställningar: Molières Kvinnoskolan (förutsägbar), Kung Ubu av Jarry (vacker men tung) och Racines Bérénice (tråkig) samsades med nutida Le pays lointain av Lagarce (en mycket stark och omtumlande uppsättning), och den blodiga koreografin Je suis sang av Jan Fabre.
Lägger man till off-festivalens gatuföreställningar, mim-skådespel och marionetter, samt det stora antalet konst- och fotoutställningar som pågick samtidigt i staden var det kulturella utbudet så gott som komplett.
Emellertid är det ett välkänt faktum att begreppen kvantitet och kvalitet inte alltid går hand i hand, ett faktum av högsta aktualitet för årets festival, och som utgjort hjärtpunkten i den kritik som riktats mot festivalledningen både från media, publik och, inte minst, de medverkande artisterna. Sedan flera år ifrågasätter skådespelare, regissörer och författare ledningens politik, som alltmer frångår den ursprungliga anda i vilken festivalen skapades av Jean Vilar: om festivalen från början var tänkt som ett extraordinärt forum för scenkonst i alla former, en
mötesplats i samhällets hjärta mellan publik och artister, så är det ett faktum att det kommersiella
och rutinmässigt beprövade idag radikalt överväger det innovativa, nyskapande och informella.
De säkra kortens festival
Teaterfestivalen i Avignon var under många år ett evenemang där nya talanger och förmågor kunde upptäckas, och där såväl amatörpubliken och professionella åskådare kunde bevista spännande uruppföranden. I dag utgörs knappt en tredjedel av festivalens föreställningar nyheter med premiär i Avignon. De allra flesta föreställningarna kommer till festivalen som säkra publiksuccéer efter att ha spelat i flera månader runtom i landet, och det är inte ovanligt att festivalföreställningarna förläggs som turnéns sista. Festivalen föredrar de säkra korten framför en riskfylld investering: en inställning som förvisso garanterar välfyllda salonger, men knappast främjar den konstnärliga utvecklingen, något som på sikt riskerar att resultera i att den yngre generationen scenkonst definitivt överger Avignonfestivalen framför andra, spänstigare och mer intellektuellt utmanande evenemang.
Gränsöverskridande alternativ
Troligen är det detta hot som alltmer profileras på Avignonfestivalens horisont som ligger bakom årets enda verkligt ikonoklastiska satsning. Det var på den lilla ön Barthelasse utanför stadens murar som ett veckolångt experimentellt och pluridisicplinärt evenemang vid namn Hors Champ, det vill säga ”det utomliggande”, pågick i den stora elverkscentralen som redan för flera år sedan omvandlades till ateljéer, utställningslokaler och mångformiga scener.
Ansvariga för den gränsöverskridande verksamheten med utställningar, debatter, performancegrupper, koreografer, musiker och teaterföreställningar var den socialt engagerade och politiskt radikala tidskriften Cassandre, som här under en hel vecka bjudit in artister från olika horisonter för att skapa en annan, intressantare bild av den traditionella teaterfestivalen; en bild där publikens medverkan privilegierades lika mycket som artisternas.
Det är därmed inte heller förvånande att det var den scen som, trots att den är lite avsides belägen, utgjorde den utan tvekan mest sevärda attraktionen under festivalen.
Ett universum av varierande scenkonst
Om kvaliteten på de olika föreställningarna, i ett brett spektrum från politisk teater av Bruno Lejara, grundare av regissörskollellektivet ”Nous n’irons pas à Avignon” (”Vi kommer inte att åka till Avignon”) till zigenarteatern Art Rom, förvisso var varierande, så utgjorde kombinationen av olika föreställningar och interaktioner mellan konstnärer, musiker och koreografer en bördig jordmån för reflektionen kring scenkonstens plats i samhället.
Bortom den traditionella festivalens strängt organiserade förställningar lyckades Hors Champ med det välgörande konststycket att skapa ett helt universum, där publiken oavbrutet från klockan tre på eftermiddagen till påföljande gryning kunde bevista ständigt pågående performances, delta i debatter tillsammans med konstnärer och artister, samt, efter en god och politiskt korrekt kravodlad middag, titta på film i världens minsta och därtill kringresande biograf, Babylone,eller gå på Renaud Herbins uppsättning av Kafkas Drömmen för en marionettdocka och en mikrofon.
Under den vecka då Hors Champ pågick fick tanken om Teaterfestivalen i Avignon ett nytt lyft. Om liknande experiment får äga rum även kommande år finns det gott hopp om att festivalen åter kan inta en central plats i den samtida scenkonsten, som nödvändigt förankrar sin verksamhet i samhällets hjärta – precis som grundaren Jean Vilar visste.
Loading ...
