Ska man spela Tolvskillingsoperan får man se upp med upphovsrätten. Det fick Teater Halland erfara härom året, när de petade i Kurt Weills immateriella kvarlåtenskap. Och fick lägga ner föreställningen. Säkrare då att gå till originalet, John Gays Tiggarens opera från 1728.
Det är just vad Helsingborgs stadsteater gjort. Ulf Dagebys nyskrivna musik är väl det främsta dragplåstret i denna retrorevidering. Och det ska erkännas att det låter Nationalteatern om några rockigare tonsättningar.
Men för den skull är inte Johan Wahlgrens uppsättning särskilt proggig. Snarare är den mesig.
Originalet tillkom i kölvattnet av Söderhavsbubblan, en av kapitalisthistoriens första spekulationsskandaler. Några uttryckliga kopplingar till vår tids överlyckliga pyramidspel bland optionsskojare och bonusbjussare finns inte.
Men den grundläggande kritiken av ett samhälle som vet priset på allt men värdet av intet, där girighet är den enda sant mänskliga egenskapen och där alla bedrar alla, är förstås kvar. Fast den kan gälla lika bra i 1700-talets London som i 2000-talets Helsingborg.
Tobias Borvin (Macheath) och Ida Wallfelt (Polly Peachum) gör fina sånginsatser i balladerna (The beggars opera kallades balladopera för att markera dess folklighet). Jan Nielsens åldrade maffiahippie till Peachum och Lars Wiiks Göteborgsklingade Lockitt pokulerar och korrumperar som de samhällets ruttnande stöttepelare de är.
Evamaria Björks vingeldruckna mrs Peachum gör en full rektalundersökning på Lennart Almroths pojkgulliga Filch. Men mer spännande än så blir det inte. Man saknar både Tältprojektets ilsket knutna nävar och Bertolt Brechts giftcigarrer. Kapitalismkritiken var bättre förr.
Loading ...
