Naturligtvis skyller vi denna amoraliska trend av pensionärsporr på författaren Kerstin Thorvall. Hennes brutalt öppenhjärtiga Det mest förbjudna, en berättelse som delvis kretsar kring erotik på äldre dagar, har varit något av en favoritmonolog på åtskilliga teatrar de senaste åren. I vår spelas den av både Riksteatern (Stockholm Stadsteaterns produktion från våren 2004) och Teater Västernorrland (med Lena E Forslund). Förra Soppteaterchefen Med Reventberg lär för övrigt bli alldeles lysande i sin version av den sexuellt utsvultna damen mitt i livet. Reventberg har en egenartad förmåga att gestalta kärlekstörst som gällde det liv och död, senast i monologen Gelsomina.
Samtidigt genomlever den torra och garanterat okåta politiska teatern en renässans parallellt med den erotiska. På Backa teater i Göteborg spelas Moodyssonmonologen Vad gör jag här?, en osedvanligt enögd men vansinnigt välgestaltad pamflett om allt från 11 september till, tja, säg Bingolotto?
Från röda Göteborg kommer nämligen även Kent Andersson och Bengt Bratt, vars commieteaterklassiker Flotten och Hemmet under våren spelas på Smålands musik och teater respektive Bohusläns teater. Vänsterpolitik, visor och skojigheter i en salig röra, precis som på 70-talet då alla spelade Brecht. Som för övrigt också är hot i år. Både Masthuggsteatern (Den goda människan från Sezúan) och Teater Uno (Man som man) kör ett episkt teaterrace med verk av mannen bakom Tolvskillingsoperan och Mahogany.
På Helsingborgs stadsteater och Malmö opera och musikteater står bögarna i centrum i Bent respektive Spindelkvinnans kyss, för det är queer som gäller i vår. Hermafroditen Drottning K huserar vidare på Elverket i Stockholm och på Göteborgsoperan faller en ung tjej för ett pälsdjur i musikalversionen av Disneys Skönheten och odjuret.
Den modige skulle faktiskt till och med ta sig friheten att kvala in en barnföreställning som Trollkarlen från Oz i queerkategorin. Judy Garland var en megagayikon och visst är det något lite bögigt över lejonet utan mod? Frank L Baums bizarropjäs har i alla händelser dragit fram som en gräshoppssvärm över landet det senaste året. Först i Malmö, därefter Norrköping och nu spelas den sedan en kort tid tillbaka på Teater Västmanland. Av pressmaterialet att döma satsar teatern på en lite tuffare attityd. Dorothy ser exempelvis ut som värsta queerpunkaren.
Till skillnad från Cilla Thorells tuffa brud i Suzanne Ostens senaste Unga Klaraalster om makt, sex och politik, Kabaret Underordning. Förmodligen årets mest spännande och kontroversiella föreställning. Särskilt i relation till den till groteska dimensioner uppblåsta DI-skandalen.
På klassikerfronten är det dock rätt tunnsått. Förvisso satsar både Västerbottensteatern och Riksteatern på de stora amerikanska efterkrigstidsberättarna; John Steinbeck respektive nyligen bortgångne Arthur Miller. Möss och människor och En säljares död är båda outhärdligt tragiska berättelser om den lille mannen, den stora drömmen och den grymma verkligheten. Ingen av pjäserna har heller någonsin varit mer aktuell än nu, höll jag på att skriva, men det är naturligtvis bullshit. De är precis så odödliga som en klassiker ska vara, även om åtminstone Millers drama dödförklarades redan på 80-talet av yuppifierade teaterkritiker.
Ändå ligger inte den nya titeln En säljares död riktigt rätt i munnen. En handelsresandes död lät både tyngre och snyggare. Men jämför det med Regionteatern Blekinge Kronoborgs namnbyte på Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld: En helskön ny värld. Vem kläckte den titeln. Baloo? Spelas på turné till slutet av april.
Loading ...
