Göteborgsoperan har valt att göra en tidstrogen uppsättning av Tjajkovsjijs opera Eugen Onegin, som bygger på Aleksandr Pusjkins versroman från 1833. Det gör mig först en smula orolig. Tidstrogenhet betyder tyvärr alltför ofta tristess och slentrian, när den tas som ursäkt för att slippa ha några egna ambitioner. Men jag blir glatt överraskad.
Man är noga med detaljerna och mejslar med finstämt allvar ut en riktigt fin föreställning. Kostymen, signerad Zuzana Ježková, är utsökt, med originella detaljer som tofsar, spännen och skimrande tyger som är en njutning att se. Ändå tar de inte bort fokus från dramat utan, som riktigt bra kostym ska göra, lyfter upp de individuella personligheterna. Som den levnadströtta men tjusiga dandyn Eugen Onegin. Och den drömska lantflickan Tatjana, som blir hals över huvud förälskad i honom men avvisas tills han några år senare ångrar sig – naturligtvis försent.
Igor Popovs scenografi går i gråvitt, med skira björkar och vitlaserade verandor, som en rysk Carl Larsson-målning. Detaljerna är fina även här, till exempel finns i alla rum små ikoner med ljus brinnande framför sig. Överhuvudtaget är det ryska väl integrerat i föreställningen. Kören och dansarna kan lura åtminstone mig att de verkligen är äkta ryska bönder som firar att skörden är över med en uppsluppen folkdans.
Överhuvudtaget är körscenerna överraskande bra. Vid första anblicken liknar de operavärldens schablonartade gestaltning av ”folket” – en kör som står och väntar på sin tur att få sjunga, pendlande mellan glasartat frånvarande blickar och ett överambitiöst efterapande av huvudpersonerna. Men här är gruppen naturligt invävd i handlingen. Varje korist verkar vara en unik gestalt som faktiskt har sin alldeles egen anledning att befinna sig just här och nu på scenen.
Även solisterna är trovärdiga. Spelet är elegant, utan stora åthävor, men med en återhållen desperation som blir mycket rörande. Särskilt förstås Annalena Persson som sjunger centralfiguren Tatjana med en vacker och levande röst. Hon skrider majestätisk genom dramat med en stolthet som hela tiden hotar att sprängas sönder av sorg. Hennes motspelare Gabriel Suovanen är en ovanligt sprättig Onegin.
Det är bra – man förstår Tatjanas fascination av den elegante världsmannen som dyker upp i hennes lantliga hörn av tillvaron. Och det blir också desto mera gripande när Onegin inser sitt misstag samtidigt som han tvingas inse att det för sent för honom att kunna fylla sitt tomma liv med annat än ytliga nöjen – när hans välpolerade yta slutligen spricker upp.
Loading ...
