Brustna blodpumpar verkar bli något av ett tema för Norrbottensteatern denna vår. I pjäsen Alla hjärtan, med premiär på alla hjärtans dag och allting, är det bygdens poet Katarina Kieri som står för manuset. Här hänger snöklumparna i lovikkavantarna, de mogna hallonen tynger buskarnas grenar samtidigt som kvällsljuset släpar sig in genom köksfönstret. Hennes poesi gräver sig in i magtrakten på något märkligt sätt. Det blixtrar till, och man tappar andan för en sekund.
Mycket till dramatik bjuder den här texten dock inte. Det blir många små lösa episoder som emellanåt påminner nog så mycket om Sandro Key Åbergs prator. ”Socker sa du?”, lite grann så låter det när skådespelarna möts i fikarummet eller letar efter ett brustet hjärta bland trädgårdens buskar.
Det blir alltså mer poesiafton än dramatik och mer av kortare dialogskiften än gestaltning. Frågan är vad man ska ha för åsikt om detta. Jag tycker mycket om den vackra texten. Som scenkonst blir det dock ganska kvalmigt, och en svår uppgift för skådespelarna att ge liv åt eftersom det blir så stillastående i den poetiska dammen.
Någonstans mitt i myllan gör Margareta Gudmundson pjäsens mest intressanta roll – den ensamma och oälskade tanten. Hon som man föreställer sig kommer att dö okysst i en tvårummare med stickningen i knäet i skenet av en 40-watts glödlampa.
Samtidigt spelas Tant Blomma i grannsalongen här i Luleås teaterhus – di kärlekslösa tanternas teater.
Mer av detta, tänker jag. Men nästa gång vill jag att dramatikern gräver sig fram till kärnan av världstantens till synes passiva ensamhet.
Slutbetyget blir klart godkänt tack vare en hårt satsande ensemble där Roger Storm och Margareta Gudmundson sticker ut. Lägg också märke till Mats Palmclints fantastiskt genomarbetade och suggestiva ljussättning.
Loading ...
