Det är någonting ruttet i den danska staten, sägs det i William Shakespeares Hamlet. Våren 2014 funderar jag över tillståndet också i staten Sverige. Säsongens pjäser utspelar sig i påfallande många fall på en vårdavdelning. Men vilken är diagnosen?
I Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita som under våren har gått på Dramaten buras Moskvas oliktänkare in på mentalsjukhus. I Lars Noréns 1990-talspjäs Kliniken blir patienterna allt svagare och sjukare på den psykiatriska klinik där de förvaras. En pjäs om ett litet Sverige lyder undertiteln i Folkteatern i Göteborgs och Stadsmissionens uppsättning.
– Snarare än att ge en bild av mentalvården på 1990-talet, tror jag att vi ger en bild av ett litet Sverige i dag. Ett land som behandlar oss på helt olika sätt, säger Saga Björklund, som regisserar Kliniken tillsammans med Kim Lantz.
– En klinik, eller ett sjukhus över huvud taget är en plats där människor som av sociala, ekonomiska, klassmässiga skäl normalt inte möts, tvingas stötas och mötas och andas samma luft, säger han.
Vi lever i ett segregerat och ojämlikt samhälle, menar Lantz. Där människor som inte passar in i normerna allt mer ställs åt sidan tillsammans med en försvunnen folkhemsdröm, medan resten skruvas hårdare fast i konsumism, konkurrens, egoism, ekonomism och framgångsideal.
Som vårdtagare i fyra veckor och vårdgivare i 14,5 år har dramatikern och konstnären Marianne Lindberg De Geer funderat över maktstrukturer inom vården. I sin nyskrivna pjäs Under belägring rymmer alla de intagna från en psykiatrisk avdelning. Sonja är ny på jobbet som vårdare och blir snart indragen i en komplicerad relation med avdelningens överläkare.
Dramatikern Gertrud Larsson ägnade sig åt äldrevården i sin Avd 305, i vilken en vårdtagare dör på grund av slarv från någon i personalen. Pjäsen skrevs redan 2001, men hade premiär 2011 i samband med Caremaskandalen. Larsson hämtade stoffet från sin tid som sommarvikarie på en långvårdsavdelning.
– Just den där avdelningen, där folk mådde dåligt och det snackades mycket skit, en riktigt dysfunktionell arbetsmiljö helt enkelt, är den stora inspirationskällan. Men pjäsen handlar egentligen om hierarkier och sociala relationer på en arbetsplats, om maktmissbruk och mobbning, sa hon i en tidigare intervju i Nummer.
”Ikväll är fröken Julie galen, komplett galen!” Så börjar August Strindbergs mest spelade pjäs. Ja, galenskapen är populär inom dramatiken. Teatern är en plats där starka känslor får plats och där människor tillåts gå över gränsen till det sjuka. Det som inte är okej på tunnelbanan fascinerar oss på scenen. Lisa Nilsson gjorde till exempel ett starkt porträtt av den bipolära modern Diana i musikalen Next to normal på Stockholms stadsteater häromåret.
Det är de mentala extremtillstånden som oftast sysselsätter scenens folk. Alternativt de dramatiska förändringarna och avgörande ögonblicken. I Mia Törnqvists nyskrivna drama Intensiven, som spelas på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, möts några föräldrapar på ett sjukhus där deras nyfödda barn pendlar mellan liv och död. På samma teater beskriver Karin Thunberg i Hoppet eller jag ska måla mina naglar röda och slåss mot döden en kvinnas kamp mot bröstcancern.
– Kvinnan i pjäsen får ett telefonsamtal som klyver tiden i ett före och ett efter, berättar Thunberg, som delvis tog avstamp i egna erfarenheter då hon skrev pjäsen.
– På ett sätt är det en pjäs om vården, men mycket i livet drabbar oss på samma sätt. När de stora sakerna verkligen händer strömmar allt möjligt, stort och smått, igenom oss. Man gör en snabb omfördelning av vad som är viktigt i livet. Vissa människor tar i det läget livsavgörande beslut.
Teatrarna gestaltar sjukdom, men plockar också upp något sjukt i det svenska samhällsbygget och de sociala strukturerna. I vissa fall inbillningssjukt. Som hos Molière. Hans klassiker Den inbillade sjuke spelas i vår på Moment i Stockholm, en frigrupp som brukar vara bra på att satiriskt och rockigt peka finger åt det politiska nuet.
Men, i individen och den fria tanken spirar av allt att döma ett hopp om bättring. I regissören Maria Bloms film Hallåhallå (där huvudrollen arbetar på sjukhus) filosoferar eremiten Mary på sin dödsbädd: ”Tanken att man sin sista stund på jorden inser att man aldrig varit levande” – något som får hennes vårdare att mobilisera en armé av medmänniskor för att sprida värme och liv under hennes sista timmar.
Så hur lyder scenvårens diagnos för staten Sverige? Ett slimmat och segregerat land, där rädslor och åkommor endast kan botas med humanitet och medkänsla.
Som om det vore en nyhet.
* Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 4.2014
Loading ...
