Det är förunderligt att det i den politiska korrekthetens tidevarv, i ett 2000-tal där varje dagisbarn vet vad Ramadan är och ingen längre säger ”negerboll”, fortfarande är hur okej som helst att förödmjuka folk som inte pratar stockholmska.
Att prata dialekt är samma sak som att vara dum i huvudet.
I alla fall på Sveriges teaterscener. Där det sent omsider ändå gått in att det inte är riktigt trevligt att framställa kvinnor bara som sexobjekt eller husor och mörkhyade som mystiska skurkar – lever ännu bonnlurken i högsta välmåga.
I nästan alla föreställningar som spelas både i och utanför huvudstaden talar alla någon sorts rikssvenska/stockholmska – utom de som har riktigt låg status. Behövs en naiv piga, en lustigkurre, en fattig men hemsk skurk eller en bakslug jävel så breds det på med dialekt så att alla ska fatta: det här är en korkad människa utan makt. I nyskrivet och klassiker, på små scener och på stora. Samma sak – ett ohöljt förakt för alla som kommer från andra platser än Stockholm och dessutom inte har vett nog att skämmas över det.
Revansch?
Under hösten har man kunnat se dialektpuckon bland annat i Teater Playhouse Frozen där mördaren pratar brett, i Teater Brunnsgatan 4:s Stjärna över Lappland där den rörande naiva white trash-hjältinnan så klart pratar dialekt och i Baal på Elverket där den borgliga farbror som pratar skånska bara behöver öppna munnen för att hela publiken ska skratta – när nån låter så där så vet man att det ska vara lustigt.
Beror det månne på att många teatermakare är så stolta över att de själva lyckats tvätta bort varje hörbart spår av hemtrakterna? Eller på en revanschlusta gränsande till hat mot de där inskränkta jävlarna i hembyn som aldrig förstod vilket geni det var som de mulade i snödrivan bakom jympasalen?
Loading ...
