Gabriel i Leif Andrées gripande gestalt är en brunklädd Mr Nobody, lika fylld av ångest som någonsin i Martina Montelius monolog. Han är en kallsvettig sjukdomsdiagnos, en på gränsen till nervsammanbrott balanserande man, som lever med känslan av ett bortskrapat ansikte och ett trauma som har sopat igen spåren av vem han egentligen är.
Anna Wallander utrustar barfotaflickan Beatrice med en förstående vänhet och ett beundransvärt lugn. Ett efter-döden-lugn kan man tänka, med tanke på att hon förberedde sin egen begravning i Clara Diesens monolog. För Gabriel fungerar hon som en erfaren vårdare, någon han ömsom lutar sig emot, ömsom misstror, men allra mest behöver som en förlängd arm och informationscentral där minnet tryter.
Platsen har fönster mot intet, möbleras av två ensamma stolar och liknar mest det ljusblå väntrummet på någon vårdinrättning. Kanske är det maskinrummet på en båt. Åtminstone säger Beatrice så, men inga ord är absoluta i Björn Runges bildrika text, där det inte går att urskilja vad som är dröm, dikt, saga eller så kallad verklighet.
Det andas både Sartre och Beckett i denna dialog, där två människor utan inbördes relation tvingas samman i ett rum utan access till omvärlden eller förklaring till varför. Men i Johan Wahlströms följsamma regi strömmar också något mer från de båda gestalterna på scenen – en vacker stillhet, som gör att de efter såväl smärre stormar som eventuellt maskinhaveri till slut ändå sitter sida vid sida med hans stora hand lagd i hennes. Samtidigt dansar de tätt intill varandra i en fridfull foxtrot projicerad på väggen. ”Det kanske har med frihet att göra” spekulerar Beatrice kring den situation de gemensamt har hamnat i.
Det vill man gärna tro.
Loading ...
