Bilder av rinnande mjölk, som tar formen av rök, flyter omkring på väggarna i foajén. Inne i scenrummet uppslukad av mörkret ser man Ann Wåhlströms tårformade glasbehållare. Mjölk, rök, tårar och glas: allmängiltiga symboler för liv och död – kanske med en särskild association till förintelsen. Mitt i rummet sitter Fläskkvartetten i enhetliga fångdräkter redo att spela Steve Reichs minimalistiska mästerverk Different Trains från 1988. Den konsekventa estetiken är nog nyckeln till Judiska teaterns framgång med verket för tre år sedan. I denna nyproduktion är föreställningarna så gott som utsålda.
Different Trains skildrar en tid kring 1940 där tågresandet kunde te sig högst olika beroende på om det skedde tvärs över den amerikanska kontinenten eller i Centraleuropa. Vi hör minnesfragment från dem som deporterades till koncentrationsläger, samplade ångvisslor och stråkarnas rytmiskt repetitiva spel. Musikerna spelar med i talets melodi. Texten projiceras på två dukar så att alla i publiken kan följa med. Där ser man tåg rusa fram och bilder på fångar på väg mot deportation. Glasblåsorna lyses upp av grälla färger – eldfärgade vid ordet ”flames”.
Jag har visserligen svårt för både övertydlighet och stram minimamalistisk 80-talsestetik. Men jag kan inte förneka den konsekvent genomtänkta helheten och förstår att den uppskattas. I Pia Forsgrens iscensättning uppslukas vi av färg, form och klang. Idéerna i Reichs verk accentueras.
Rummet är skapat just för Different Trains. Det är därför som urspårningen blir så fatal när föreställningen övergår i Fläskkvartettens egen komposition Tears Apart. Musikerna stiger av podiet, rör sig ut bland glasbehållarna. Spelar på dem – litet för länge. Vidare ett rytmiskt mantra, drones, en vemodig melodi och sen, krasch – ljudet av krossat glas och en hårt riffande elektrifierad stråkkvartett. Tågbilderna har förbytts i ett flummigt kalejdoskop som tecknar en Davidsstjärna …
Splittrat? Kitschigt? Komiskt eller rent av osmakligt? Hur som helst rör det sig om stilbrott av megaproportioner då man avviker från en inramning som är så konsekvent i sig. Jag misstänker att man tyckte att det halvtimmeslånga Different Trains var för kort för att motivera en hel föreställning. Fläskkvartetten fick därför i uppdrag att tolka Reichs verk. Resultatet är två verk utmed skilda spår där endast det ena är värt att följa.
Loading ...
