Dinosaurierna på Uppsala stadsteater

Dinosaurierna hotas att utrotas av en komet. De stora djuren är vansinnigt rädda, men hanterar det på olika sätt: genom att leva livet, genom att försöka hitta en lösning eller att helt enkelt fortsätta vara dinosaurie. Ett sista hopp ställer de till en flicka som färdats tillbaka i tiden – och kan allt om dinosaurier. Hon spelas av dockspelaren Andreas Braula.
    Jag tycker att hon är en onödig flicka. För dinosaurierna är sig själva nog. Det är de som funderar och visar hur de (och vi) är. Hur svårt det kan vara att vilja göra något livsfarligt fast man är ganska feg. Och det är de som skrämmer och får mig att fnissa lyckligt. Det är de som med kostym, peruk och smink är fem mycket individuella djur. Och de behöver inte hjälp utifrån. Visst är det ett klassiskt och tacksamt grepp att låta någon komma utifrån – men här förvirrar det mig. Det är dinosaurierna jag litar fullkomligt på.