Så stark, eller kanske snarare tydlig, är nämligen Keve Hjelms stämma även när den som här står tryckt på ett antal boksidor. Den lever kort sagt kvar, trots att författaren själv gick bort så sent som i februari i år.
Större delen av boken utgörs alltså av Keve Hjelms egna texter. Till detta kommer sedan kommentarer skrivna av olika kollegor, medarbetare, före detta elever och liknande. Men det är alltså först och främst Keve Hjelm själv som är den stora behållningen; vad han skriver om teater, regi och skådespeleri. De flesta har väl vid det här laget hört talas om hans ”metod” inspirerad av bland andra Stanislavskij; om hur en skådespelare bör djupläsa en pjästext ett femtiotal gånger för att behärska den till fulländning. Här redogör han för sina tankar och idéer. Han skriver resonerande eller spontant; ibland är han teoretisk, ibland verkar han utgå från egna erfarenheter. Man kan hålla med honom eller inte, men ingen kan säga att han inte brann för sin sak. Keve Hjelm uttrycker sig auktoritärt samtidigt som han visar stor respekt för det han håller på med – nämligen teatern och skådespeleriet. Han verkar helt enkelt ha tagit det han gjorde på djupaste allvar. Ett allvar han emfatiskt förmedlar till läsaren.
Varierad bild
I några av kommentarerna kan man sedan spåra en kritik som går ut på att han kanske inte riktigt levde som han lärde. Jag kan nämna Suzanne Osten som exempel. Hon lyckas nämligen, och det utan att på något sätt förringa sitt objekt, ställa det i en hälsosam belysning. Andra författare håller sig närmare de utslätade hyllningar man vanligtvis hittar i skrifter av det här slaget.
På det stora hela är dock Dionysos och Apollon både läsvärd och ovanlig. Bakom (den i ärlighetens namn något pretentiösa) titeln döljer sig faktiskt en hel del av den eld som kännetecknade skådespelaren, regissören och inte minst pedagogen Keve Hjelm under hela hans yrkesliv.
Loading ...
