En av Sveriges just nu mest lovande och intressanta scenpersonligheter har fått en alldeles egen cirkusmanege på Uppsala stadsteaters källarscen Ettan. Direktör för det hela: Shima Niavarani.
Med röda draperier, en följespot och på svart golv får publiken möta ett gäng personer: en anonym, vit, medelålders man, en kedjerökande mamma, Erik som har tagit över världen, tjejen i nian som är så kär och inte alls är den coolaste tjejen i skolan och – som sig bör på cirkus – en clown.
Alla i Niavaranis vita direktörskostym. Och det kommer att visa sig att alla karaktärers historier hänger samman på ett fint vis. Hänger samman som i en falsk radhusidyll.
Och det är alldeles underbart i en timme och femton minuter. Niavarani sjunger jazz och opera, lite Celine Dion och lite rap. Det är trist att tala om register – men här spelas ett dito upp som är just så imponerande som man kan vänta av Niavarani. Det finns fullständigt briljanta infall, eller noga övervägda infall. Niavarini är ömsint i sin behandling av karaktärerna, ömsint mot publiken och verkar ha en ömsint inställning gentemot världen i stort.
Men det är ett problem att Niavarani har fått vara ensam direktör. Hon är briljant och visar det. Och bara det. Jag vill ha mer. Jag vill ha motståndet i Niavarani, mer beska och sur medicin.
Kanske var fel av mig att inleda med att säga att hon är en av Sveriges mest lovande scenpersonligheter. För hon måste trots allt sägas vara etablerad, uppskattad och erkänd. Men man kan inte bara leva på gamla meriter hur ung man än är.
Loading ...
