I Rouben Mamoulians film Queen Christina från 1933 finns en scen där Drottning Kristina, spelad av Greta Garbo, springer ut på balkongen för att tvätta ansiktet i snö. Möjligen är scenen ett uttryck för att Kristina söker naturlig renhet.
I Sara Stridsbergs pjäs om monarken får snön också en symbolisk betydelse. Av sina rådgivare uppmanas konungaflickan att dissekera varje snöfall som om det vore en död kropp. Allt är möjligt, varje idé går att skära sönder. ”Då får väl världen ändra sig” säger Kristina (Ingela Olsson) trotsigt då hon påminns om att samhället inte på långt när är redo för en verklig kvinnlig regent.
Sara Stridsberg har skrivit fram ett lika poetiskt som avskalat porträtt av en föräldralös och övergiven flicka, som vid sex års ålder blir Sveriges drottning, men som varken vill föda barn eller kriga.
Rollen är direkt skriven för Ingela Olsson. Hon gör en byxdrottning som växelvis tar kommandot och metamässigt demonregisserar sina motspelare för att i nästa stund, iklädd vinröd ullkappa, vilset låta sig tillrättavisas. Den modernt vardagsklädda ensemblen fungerar som kommenterande kör, men också som konungaflickans mamma, älskarinna, tilltänkta och rådgivare. Sticker ut gör Rolf Skoglund, demonkonungen som i förtätade (sett till såväl röken som skådespeleriet) drömsekvenser söker upp sin dotter för att uppfostra henne till krigare.
Ingela Olsson hittar alla nyanser i denna Kristina, en kvinna på gränsen till paranoia, samtidigt maktfullkomlig och befallande. Intressen: Jakt, erotik, böcker, skriva och stjärnorna. Funktion i omvärldens ögon: Smycke och sällskapsdam. I henne själv regerar ständigt obeslutsamheten – krönas eller abdikera, eller kanske invadera Portugal…
Texten är oupphörligt intressant och stundom är det lika mycket luft mellan replikerna som i det avskalade scenrummet. Bäst fungerar denna Kristina-dissekering när den får vara just ren. När regissör Tatu Hämäläinen går långt in i smartness och regitrolleri med metaaspekter och ständiga omtag av scener tappar jag emellanåt intresset.
Visst är det roligt när scenutrymmet till slut drunknar i ett rent bokstavligt luftslott, en rosagräll hoppborg, vars ståtlighet pyser ut lika snabbt som den har blåsts upp till tonerna av Franz Edvards Cedrins påträngande cirkusmusik. Visst är det snyggt när Ingela Olsson lämnar scenen – abdikerar – utan ett ord i ett svajande och till slut slocknande ljus. Men resan dit griper mig inte, trots att Dissekering av ett snöfall i sanning är ett allkonstverk, där Ingela Olssons skådespeleri omsluts av Chrisander Bruns, ja bokstavligen helt överraskande ljusshow och Franz Edvards Cedrins suggestiva ljudkompositioner.
Loading ...
