Kammarmusikalisk Norén

I Distans, som här får sin Sverigepremiär, möter vi två par som hyr en stuga vid havet för att tillbringa två semesterveckor tillsammans. De båda männen är poliskollegor och har dessutom ett förflutet som FN-soldater. Båda två bär på obearbetade traumatiska upplevelser från kriget och hanterar detta på olika sätt. Fredrik Gunnarssons rakade Kristoffer är en levande krutdurk som bara väntar på att få sprängas i luften, att han dessutom har sitt tjänstevapen med sig gör hotet än större. Som publik sitter man som på nålar och ser hur kollapsen närmar sig. Hans flickvän Hanna (Birthe Heribertson) utstår sammanbitet de elaka gliringarna från pojkvännens sida, medan Erik Olssons Tomas är en undanglidande ja-sägare, hunsad av både kollegan och den bitchiga flickvännen Eva-Lena (Karin Lithman).
 
I den andra pjäsen, Om ljuset (urpremiär på Stockholms stadsteater 2006, reds anm), möter vi Elias (Erik Olsson) och hans gravida flickvän (Karin Lithman) som är på besök i Elias norrländska föräldrahem. Det antyds att det var länge sedan sist. Elias har hoppat av sina lärarstudier efter att ha blivit frälst på Sergels Torg. Föräldrarna (Håkan Paaske, Eva Millberg) hanterar sonens religiösa fanatism på olika sätt. Fadern räddar situationen genom att planlöst prata om väder och vind medan modern skuldbelägger allt och alla.
   Sonen hamnar senare nerdrogad på mentalsjukhus och flickvännen reser tillbaka till Stockholm. Ett par år senare återkommer hon på besök tillsammans med sin och Elias son, en ny man och ett nytt liv växande i magen. Här slår tystnaden lika hårt i magen som de dräpande orden i förgående pjäs.
   Båda pjäserna får mig att tänka på kammarmusikaliska verk av Arvo Pärt och Alfred Schnittke Texterna i de båda pjäserna är rytmiska och skiftar ständigt mellan en tät dialog och tystnad. Det kräver en hel del av skådespelarna som alla hanterar sina tilldelade instrument ypperligt och regissören Thomas Müller har dirigerat de båda styckena mycket väl.