Det är en mörk hemlighet Emma Peters skadade och svikna Leyla bär inom sig, som hon hittills inte velat se – blindhet inför förtryckande strukturer är för övrigt pjäsens grundmetafor – och inte förrän hon träffar den färgblinde, men klarsynte Moe (Daniel Larsson), en kille ur arbetarklassmiljö, börjar hon kunna se sin livslögn i ansiktet: att relationen till den frånvarande pojkvännen, en kille ur samma övre medelklasskretsar som hon själv, byggts upp kring våld och att hon blivit utsatt för grov misshandel.
Våldstemat har sin parallell i Leylas ickefungerande familj där varje form av fysisk och psykisk beröring konstant avvisas och där Alexandra Zetterbergs stelt avskärmade mor och Tito Pencheffs utåtagerande bror rör sig som oförlösta djur i bur.
Mötet mellan den unga, schweiziska dramatikern Darja Stockers nutidsdrama Nattblind, i Marc Mathiesens tonsäkra översättning, och regissören Malin Stenberg har blivit snyggt och sylvasst – och stramt. Utan lättköpta ingångar till identifikation, det är samstämmigt med dramats kärna, och perfekt inhyst i scenografen Magnus Möllerstedts byggnadsställning i två plan. En stålkonstruktion som får mina associationer att gå till barndomens dockskåp (fyra rum utan kök), till fängelser, själsliga mörkerlandskap och industriell tomhet.
I bakgrunden projicerar ljusdesignern Lina Benneth återkommande optiska färgkonstellationer som eventuellt anspelar på synundersökningar. I förgrunden ett kallt flödande strålkastarljus, förstärkt av en dovt ljudande musikmatta.
Svart och stiliserat men inte utan strimmor av humor, inte utan befrielse i sikte och mycket att diskutera för en ung publik. Koncist laddad i dialogen – Emma Peters och Daniel Larsson tolkar sina huvudpersoner med en fenomenal känslighet för undertryckt längtan.
Sammantaget ett slags roterande destruktivt, komprimerat kammarspel. Ibland alltför distanserat för att jag ska drabbas in i märgen.
Loading ...
