Ett barns spröda pianospel. I mitten av den mörka bryggerilokalen: ett bord dekorerat med vita syrenklasar och en tom fågelbur, rekvisita från Fröken Julie som skulle ha spelats på August Strindbergs temporära experimentscen Dagmarteatern i Köpenhamn med hustrun Siri von Essen i huvudrollen. Men den stoppades av censuren så sent som bara en dag innan premiären och ersattes istället av de två enaktarna Den starkare och Paria.
Så ur skuggorna dyker han upp, despoten, kvinnohataren och det manliga geniet: August Strindberg, i Shanti Roneys skepnad så porträttlik att en man på första raden reser sig upp och bugar sig för honom när han kommer in.
P O Enquist skrev triangeldramat Tribadernas natt (tribad i betydelsen lesbisk kvinna) mitt under brinnande kvinnokampskrig 1975, det som brukar kallas den andra vågen av feminism. August Strindberg skrev och verkade i sin tur under den första vågen av feminism som började växa sig stark under 1860-talet och som arbetade för juridiska rättigheter och lika sociala villkor för kvinnor och män.
När Thommy Berggren sätter upp pjäsen 2012 lever vi i ett tidevarv när hbt-frågor och diskussionen om kön som en social konstruktion står högst på feminismens agenda. Det är ett faktum som en iscensättning av pjäsen idag måste förhålla sig till. Jag är inte säker på att Thommy Berggren gör det, utan istället återger han den okommenterad och främst med fokus på skilsmässoproblematiken.
Här får Strindbergs drapor om lesbiska kvinnor som monster och en mänsklig mutation stå ganska oemotsagda. Å andra sidan är citat som Strindbergs beskrivning av kombattanten och rivalen, den danska skådespelerskan Marie Caroline David: ”En rödhårig typ, med maskulina drag, böjd och hängande näsa, isterhaka, gula ögon, kinder uppsvällda av dryckjom /…/ den avskyvärdaste, otäckaste varelse man kunde föreställa sig”, så absurda att de står för sig själva.
Mellan Marie David, Siri von Essen och August Strindberg utspelas så ett maffigt triangeldrama inkluderat diskussioner om såväl pi-relaterad snoppmätning och rakade muttor som krök- och kräkskrönor, alltmedan repetitionen av Den starkare pågår med Marie i rollen som den stumma och Siri som den försmådda hustrun, en pjäs sprungen ur deras gemensamma tid i den franska byn Grez där Strindberg menar att Marie ska ha förfört Siri.
Tribadernas natt på Stockholms stadsteater är en publikdistanserad uppsättning som känns rätt konstruerad både i dialog och regi, men som räddas av Lina Englunds övertygande porträtt av en förlöjligad Marie David, Marie Richardsons värdiga men tillintetgjorda Siri von Essen, Shanti Roneys patetiska och stiffa Strindberg samt Richard Forsgrens slemma Mikael Persbrandt anno 1889.
Strindberg, P O, Thommy. Tre teatermän ur tre generationer om kvinnohat. Jag kan inte låta bli att nyfiket undra hur uppsättningen istället hade sett ut med en kvinna som regissör, Strindberg spelad av en kvinna, Strindberg i stringtrosa. Men det är förstås en helt annan uppsättning.
Loading ...
