Ditte Hammar recenserar Västra Kajen

Vi bad en av Nummers ordinarie frilansskribenter att skriva en typisk, normallång Nummer-recension av samma föreställning som Danjel Andersson fick fritt utrymme att skriva om, så att både vi och ni läsare ska kunna jämföra likheter och skillnader. Så här blev Ditte Hammars text:

Föreställning: Västra Kajen av Bernard-Marie Koltès
Regi: Åsa Kalmér
Medverkande: Ulf Brunnberg, Lena Nilsson, Monica Stenbeck, Lennart Jähkel, Tobias Hjelm, Nadja Mirmiran, Sunil Munshi, Joaquin NaBi Olsson
Scen: Stockholms Stadsteater
Ort: Stockholm

RECENSION/TEATER. Är det texten eller rörelsen som är teaterns grund? I Västra Kajen spelar texten huvudrollen. Ett oupphörligt ljudflöde får nummers recensent att hålla för öronen.

Mellan rostiga containrar driver några trasiga människor runt i en hopplös tillvaro. En man från överklassen kommer till den anonyma och bortglömda kajen för att ta livet av sig och några trevande möten uppstår. Ingen av människorna är bekväma där de är, alla önskar sig bort, vart vet de inte själva. Ingen av dem bryr sig heller om någon annan, förutom som möjlighet att ta sig därifrån. Alla pratar konstant. Långa haranger avlöser varandra, med ord som inget vill.
Ursprunget till pjäsen sägs vara att Koltés gick vilse i New Yorks gamla hamn och hittade en övergiven kaj. Han upplevde området som i ett undantagstillstånd, där vanliga regler inte gällde. Rollfigurerna ska inte förstås som ”riktiga” personer, utan som symboler. Men eftersom både texten och framförandet saknar konstnärlig förhöjning blir det hela ointressant och inte särskilt poetiskt. Ibland glimmar det till av tankeguld i textgyttjan, men kornen sköljs genast bort av nästa ordkaskad. Det enda som, nästan, hjälper är att hålla för öronen en stund.
Kanske hade betydelser kunnat mejslas fram ur det kompakta pratet genom variationer i tonläge och tempo. Och framför allt – pauser. Den som nu framstår starkast i denna föreställning är den som inte talar alls, den ”svarte”, Abad. Med en tyst, sorgsen närvaro och en exakthet i rörelserna dansar Joaquin NaBi Olsson fram en person som man faktiskt vill lära känna. Rörelse – text: 1 – 0.