Den nio dansarna figurerar i autentiska kostymer från mitten av 1800-talet, och representerar antingen herrskapsfolk eller tjänare. De uttrycker sig med kroppsspråk, sociala koder och attityd. Det påminner om dansstilen voguing men i 1800-talsmiljö, det sociala spelet i en roman av Emily Brontë, eller kanske tv-serien Downtown Abbey.
Färgskalan i scenografi och kostymer går från vitt till svart över olika nyanser av grått. Båda koreografierna har likadana grå bord, stolar och en trappa i grått. På den blå sidan finns tre kvinnor, på den röda en kvinna och fem män. Några av männen förflyttar sig mellan spelplatserna.
Tanken med föreställningen är att den ska kunna spelas på idrottsarenor och liknande lokaler. Vid urpremiären på Härnösands teater hade scenen delats på mitten av en skiljevägg. På varsin sida om väggen dansas två olika koreografier till samma musik. De båda koreografierna hör ihop och speglar samma skeende ur olika perspektiv. Också publiken delas i två grupper som får röda eller blå biljetter och turas om att se koreografierna.
Själv hamnade jag först i en koreografi där två tjänstekvinnor (Fanny Barrouquère och Leila Verlinden), i svarta dräkter och hatiska ögon, skjuter omkring bord på vilka en överklasskvinna (Anna Jormanova) i vitt befinner sig. De jagar henne med påfallande grymhet. En man överlämnar ett brev med stor betydelse till den hårt hållna kvinnan och de utför en duett genom att inta exakt samma positioner, han under borden, hon ovanpå. Vid ett tillfälle lyfts skiljeväggen upp och ett vitt tyg dras in från den andra scenen och läggs på borden. Överklasskvinnan placeras på borden och kläs av in på bara särken.
Efter paus, på den andra sidan väggen, står en beslöjad kvinna (Stacey Aung) i svart på ett bord som skjuts framåt av en tjänare (César Garcia). Kring henne figurerar fem män. Det uppstår en halvt påklädd erotisk situation mellan kvinnan och en av männen. En annan man utsätts för de övrigas aggressivitet i stiliserade, tuppfäktningsliknande slagsmål.
Den båda koreografierna förklarar och ställer frågor till varandra. De innehåller mer attityd och kroppsspråk än dans men här finns också dansanta moment, som i tjänarens tvekan att stjäla, i de erotiska duetterna och i tre mäns ryggdans till ackompanjemang av metronomslag.
Verket andas återhållen vrede, undertryckta drifter, sorg och hårdhet. Det gestaltas i ett rikt flöde av stämningar och situationer. Det är en vacker, helt galen och djävulsk skildring av hur materia och sociala koder övermannar människan och hur hon kämpar för att bryta sig loss och leva.
Loading ...
