Det kommer att komma en föreställning när en skådespelare bryter en fot, en arm eller får hjärtinfarkt. Jag kan sätta pengar på det. I Mefisto på Uppsala stadsteater är det ett uppskruvat tempo och skådespelarna verkar, både fysiskt och vokalt, närmast genomföra ett maraton.
Klaus Manns roman Mefisto gavs ut 1936. En nyckelroman om den karriärkåte skådespelaren Hendrik Höfgen – eller Gustaf Gründgens som han egentligen hette. Mannen som först flörtade både med kommunismen och Klaus Mann för att sedan låta nazismen, och hans beskyddare Hermann Göring föra honom till framgång.
När nu Linus Tunström släpper in den ukrainske (demon)regissören Andriy Zholdak på Uppsala stadsteater är det första gången han regisserar i Sverige och han har valt Mefisto. Han har dessutom valt att utgå från romanen och själv dramatisera innehållet. Han plockar bort allt synligt nazistiskt, här vajar inga röd-svart-vita fanor över scenens enorma trappa, här finns inga armbindlar som sätts på i det genomskinliga rummet, inga höjda högerarmar bakom de många ridåerna.
Lite marschmusik, en stilla och vänligt ställd fråga om det finns judar i publiken, men inget som skulle mana till vaksamhet – egentligen. Bara Hendrik Höfgens önskan om framgång och berömmelse. Här finns en av styrkorna i Zholdaks uppsättning: det finns inga pekpinnar, ingen känsla av ”men hur kan han sälja sig till detta?”. Övergångar sker ju ofta i stillhet.
Hendrik Höfgen, skådespelaren på landsortsteatern som så hett vill till Berlin, är delad i två – det är ett briljant drag. Viktor Trägårdh är den putsade ytan, den hårda, den som beslutar sig för att inte lyssna på samvetet, hjärtat som här gestaltas av en lysande Eli Ingvarsson. Han ensam gör det värt att se Mefisto.
Jag är ju villig att sätta pengar på att någon kommer att skada sig under spelperioden – det är ett högt tempo i första akten, som också är bullrig, skrikig, skitig, panisk, full med nakna kvinnor och lite sex, lite våldtäkt och till slut bara tröttsam och tråkig – liksom redan gjord för så där 20 år sedan. I Tyskland.
Det är i andra akten det händer, det är då föreställningen stannar upp och rör sig i gränstrakterna av moral och etik, ansvar och makt. Och det händer när det är stilla. När det är litet och tyst. En viskning från scenen, en rörelse i vanmakt, av självförnedring. Ett clownansikte som krackelerar.
Mefisto fungerar – men långt ifrån helt. Zholdak har sagt att han ser sig som en shaman när han arbetar – i direktkontakt med makterna. Infall kommer direkt och ska genast överföras till skådespelarna. Det märks. Infallen är många och kanske skulle shamanen i Zholdak ge lite mer utrymme åt en dramaturg som kan skära och binda ihop.
Och till sist: när ska manliga (demon)regissörer sluta slita kläderna av kvinnorna på scenen i tid och otid? En blottad mansrumpa i en smoking blir aldrig samma sak som en blottad kvinna i aftonklänning.
Loading ...
