Det finns mycket att njuta av i regissören Alexander Mørk-Eidems tolkning av nobelpristagaren Rudyard Kiplings Djungelboken. Desto mindre hittar man av Disneys filmatisering från 1967. Lyckligtvis. För så skönt att Mørk-Eidem inte har geggat ner sig i en orgie av håriga djurdräkter på scenen, utan istället har valt att lyfta fram det djuriska i människan. Jag menar, varför klä skådespelarna i päls när Stureplans-bratsen ändå ser ut som utegångsfår, dörrvakterna som babianer och skvallerpressen som gamar?
Humorn flödar i Mørk-Eidems uppsättning och filmreferenserna är många. Bland annat återses scener från Crouching Tiger, Hidden Dragon med coola och oväntade ljudeffekter och allt. Också kvällens absoluta höjdpunkter, bratsen Noppe (Johannes Bah Kuhnke) och Joppe (Christian Hillborg) som in i detalj imiterar manéren hos överklassgängen runt Stureplan, är värd hela kvällen.
Samtidigt är det ett mörkt Stockholm år 2107 som målas upp inne på Stora scenen, en storstadsdjungel där hoten inte består av andra djur som vill äta upp dig, utan andra människor som vill slå ihjäl dig. Här blir Mowgli (Kristofer Fransson) liksom i Kiplings roman, ett slags medlare mellan djuren och människorna värld, där Shere Khan (Lars Göran Persson) får symbolisera nynazismen och ormen Kaa (Frida Westerdahl ett slags Eva i paradiset, en Femme Fatale som lockar männen i fördärvet med sin förförande, släpigt sexiga röst. Alltmedan Baloo (Leif Andrée) bara är Baloo som han alltid är – snäll och klumpig.
Terroristteater
Om jag ska ha några invändningar så är det frågan om målgrupp. Vilken ålder vänder sig egentligen föreställningen till? Jag vet att min sjuåring skulle ha älskat de grymma krigsscenerna med helikoptrar och vilt skjutande med automatgevär på scenen. Men just de kanske inte är så PK att visa just sjuåringar, även om den i övrigt tilltalar åldern ifråga perfekt. Den andra invändningen är själva sens moralen med Djungelboken 2007. Rudyard Kipling själv (1865 – 1936) ansåg inte att demokrati är ett lämpligt statsskick och var en stark anhängare av det brittiska imperiet. I Mørk-Eidems uppsättning finns inte den aspekten, men däremot är Mowgli fortfarande en starkt grabbig utvecklingsroman där hela djungelbiten kan tolkas som ett enda långt och smärtsamt mandomsprov med Kaa som den förbjudna lockelsen, den slampiga förförerskan. Eller för att citera en av Eric Gadds specialskrivna texter till föreställningen: ”Hoppa upp och få en smäll, Hoppa upp och få en smäll, Hoppa upp och få en smäll, Stick inte upp – du får en smäll.”
Men ovanstående kommentarer är bara sippa invändningar från en bitter teaterkritiker som vill se mer än bara just det synliga. Den som vill ha en fantastisk teaterupplevelse full av begåvade skådespelarinsatser och spelglädje ska genast ta sig till Stockholms stadsteater. För vilken annan föreställning just nu lyckas få hela publiken att självironiskt ställa sig upp och sjunga med i texten ”Varför sitter publiken, i bananrepubliken?”
Loading ...
