Efter sommarstiltjen ställer sig nu teatern utvilad mitt i samhällsdebatten. På Dramaten läggs en strypsnara av homofobiskt skvaller i den fenomenalt bra De oskyldiga, i Skärholmen spelas Research, ett stycke om smärtan efter förträngda övergrepp och just nu river Teater Lumors Materia skorpan av ett annat av samhällskroppens hemliga sår, nämligen myten om den lyckliga porrstjärnan.
Dramatikern Paula Stenström Öhman har efter framgångar som Mellanhavandet och Hon finns inte med på fotografiet, nu tillsammans med regissören Oskar Thunberg och Lumors ensemble rotat fram sanningen om porrdrottningen Linda Lovelace. Lovelace som blev etiketten för fri sex, som förmodades vara sexuellt omättlig och i filmen Deep Throut framställdes som hondjuret med klitoris långt nere i halsen. I själva verket var Linda Lovelace, vars egentliga efternamn var Boreman, nära kvävning i de vidriga oralscener hon tvingades genomföra.
Teater Lumors Oskar Thunberg, Paula Stenström Öhman och ensemblen bygger en fiktionaliserad verklighet om den korrupta porrindustrin, myten om de påstått fria och företagsamma hororna och låter repliker kring utredningen om sexförbrytaren och polismästaren Kapten Klänning, flätas in i dramaturgin. Vad vi får är en rundmålning av hur människan kvinnan reduceras till materia. Publiken luras försåtligt in i den fångenskap som, i varje fall innan fällan slår igen, ter sig så vänligt tillmötesgående.
Ensemblen förmedlar skickligt de lågmälda gesterna, de subtila utspelen, de charmiga leendena och det bara lätt bullriga manliga samförståndet. Spelöppningen är försynt, Sandra Huldt, Emil Brulin och Jenny Bjärkstedt för långsamt, närmast lamt, de halvmeterstora dockor som bär namnen Linda och Chuck och alla de andra inblandades. Det i förstone valhänta berörandet lägger sitt till berättelsen; kroppar utan egen vilja hanteras som kollin, för att inte säga som slaktdjur, helt utan emotioner. Det är också smart att låta porrens påträngande scenerier gestaltas av dockor. Det är så att jag riktigt ömmar för de dockstackare som har att agera framför porrfilmsregissörens lins. Där går varvet runt, dockorna upphör att vara den materia de faktiskt är.
Men allra mest liv – och ämnet till trots en jäkla massa komik – finns det förstås i skådespelartrion av kött och blod, och då alldeles särskilt i Sandra Huldt som äger ett sceniskt geni under de gyllene Linda Lovelace-lockarna. Men kollektivet äger. Skådespelarna går i och ur karaktärer, vänder på klacken, byter roller och perspektiv. Smeker och smäller. Och visar än en gång att verkligheten vida överträffar dikten.
Loading ...
