Dockhussåpa och hardcorehumor

Det ska vara intensivt på festivaler. Det sista man kan anklaga Stockholms kulturfestival för är att det är ett klent program. Men liksom tidigare år känns det just på scenkonstfronten som om rätt mycket i programmet är gammal skåpmat som man liksom bara fräst på för att servera i ny festivalförpackning.
   Och det är ju inga problem om man turistar i Stockholm och allt känns nytt och fräscht per automatik. Men för oss inhemska och teaterintresserade lämnar festivalen fortfarande detta tredje år en del kvar att önska. Personligen hade jag gärna sett att mer internationell luft blåst in över teaterscenerna, och gärna med en tydlig tanke bakom.

Valet av det norska gästspelet från Visjoner Teater, som spelar Henrik Ibsens Ett dukkehjem i en lägenhet på Söder, känns lite slumpartat men följer ändå festivalens linje med norska gästspel (förra året var det Jo Strømgrens Orkestern, förrförra var det en Gengångare i tangotakt).
   Men så värst mycket luft kommer tyvärr inte in i det lilla spelrummet, som å andra sidan därmed blir autentiskt klaustrofobiskt när Torvalds och Noras äktenskap kollapsar. Att nästan ha skådespelarna i knät och komma så nära att man kan höra minsta skoknarr och beundra pärlemorknapparna i Noras dräkt – som förövrigt är lika Ibsentidstrogen som lägenheten på Fjällgatan 34 – är nog inget man egentligen kan vänja sig vid i teatersammanhang. Som åskådare är det lätt att känna sig obekväm, lite som barnet i skilsmässofamiljen, när Torvalds skall får Nora att huka sig över fåtöljen.
   Resultatet är en riktig dockhussåpa i artonhundratalsstil. För såhär utan ansatser till modernisering, men ändå med den högst moderna närgångenheten till det privatas olyckor som huvudingrediens, blir det tydligt hur Ibsens relationsdrama är alla såpoperors anfader med sin snaskiga skandalvinkling på uppbrottet.

När jag tidigare på dagen ser den kanadensiske ståupparen Jason Rouse inviga Raw Comedy-scenen på Brunkebergs torg är jag riktigt glad att slippa ha den guldtandsbeprydde trettiofyraåringen i knät, eller vara inlåst i något slags rum överhuvud taget med honom.
   Visst förstår jag att hans groteska jargong och bisarra anekdoter är en del av akten, i alla fall tröstar jag mig med den tanken när jag asgarvar åt hans verbala obsceniteter. Han är äckligt nog helt i min smak och jag smygnjuter av att se flera stackars kulturtanter gapa av andtäppa när Rouse frågar publiken om de tar illa upp av att han säger ”fitta” hela tiden. Och fortsätter: ”Vänta bara tills jag kör upp näven i röven och sjunger I’m a little tea pot”. Ja, nu gör han lyckligtvis inte detta på riktigt, men hans texter kan onekligen sammanfattas genom detta tankemonster.
   Den svenske komikern Mårten Andersson, som är värd för Raw Comedy, introducerar Rouse med orden: ”Här får man skämta om allt”. Varpå Rouse sväljer hela handen och – illustrerat med gester och ljudeffekter – berättar om hur han sätter på sin egen mormor, skjuter hundvalpar för skojs skull, försöker lura med sig de yngsta tjejerna i publiken – och annat av den kalibern som befäster hans roll som byfåne.
   Han kommenterar själv hur märkligt det är att just han uppträder utomhus vid lunchtid. Och visst hade han platsat bättre i en mörk klubblokal senare på dygnet, men det är onekligen djärvt av kulturfestivalledningen att släppa lös en sådan här hardcoreakt överhuvudtaget i det i övrigt rätt snälla programutbudet. Och på självaste invigningsdagen dessutom.
  

Sedan kan ju Cirkus Cirkör försöka vara hur halsbrytande de vill nere på Sergels Torg.

_

Se Kulturfestivalens hemsida: www.kulturfestivalen.stockholm.se för fler programpunkter och uppdaterad information