Äckeleffektiv dockteaterDockspelaren Jonathan Capdevielle gör röster med hjälp av oerhört skickligt buktaleri. Foto: Alain Monot
Recensioner [2009-04-01]

Äckeleffektiv dockteater

Jerk av Dennis Cooper
Scen: Inkonst
Ort: Skåne
Regi: Gisèle Vienne
Dockspelare: Jonathan Capdevielle
Länk: Inkonst


RECENSION/DOCKTEATER. Koreografen Gisèle Viennes dockteater för vuxna gästar Inkonst i Malmö. Föreställningen Jerk bygger på Dennis Coopers verklighetsbaserade berättelse om massmördaren The candyman – och äckeleffekten är stark.

I Sverige förknippas dockteater nästan uteslutande med barnpublik. Så icke i Frankrike. Och i synnerhet inte i Gisèle Viennes Jerk, även om pjäsen handlar om massmördaren Dean Coril vars smeknamn råkade vara The candyman.
   I början av 1970-talet torterade, dödade och skändade han 27 unga tonårspojkar i Texas.


Dockspelaren Jonathan Capdevielle agerar ramfiktionen: att han är en av Corils medhjälpare, tillika baneman, som i fängelset iscensätter sina traumatiska minnen med hjälp av dockor.
   Sedan sätter han igång dockspelet och gör röster, ibland med hjälp av oerhört skickligt buktaleri: han kan till och med göra intensiv dialog utan att röra läpparna.


Corils hela sexualsadistiska praktik återges i detalj, och Capdevielle är särskilt bra på att återge de smaskande ljuden vid fellatio och fistning med nydödade lik. Att såga av benen på liken gjorde ju också de anala samlagen så mycket enklare. Äckeleffekten är med andra ord synnerligen stark.


The candyman tycks ha varit fixerad vid kändisar och mediernas tomma personligheter. Hans orgier inkluderar i alla fall enligt pjäsen att han förvandlar de stympade liken till dockor och sedan utför ett sorts pervers teater med dem: en praktik som får allt esteticerande tal om ”grymhetens teater” att framstå som löjeväckande.


Kanske är detta också en poäng hos Vienne, som så att säga får dockupplägget gratis med författaren Dennis Coopers verklighetsbaserade berättelse. Kanske handlar det om att massmediesamhället berövar oss alla sanna identiteter, vilket definitivt är en poäng i hela Coopers författarskap.
   Medier, droger, homosexualitet, död och jakten på att designa det perfekta, själ- och livlösa begärsobjektet är Coopers teman mer än Corils.


Som vanligt med den här typen av konst är gränserna mellan pueril sensationslystnad, chockeffektsökande och allvarligt menad katharsis oerhört diffusa. Men att delar av publiken skrattar åt pjäsen gör mig mardrömslikt rädd.



LÄNK
Gisèle Viennes webbplats kan du se övriga turnédatum, bland annat ges föreställningen den 17 april på TUPP i Uppsala samt 21–23 april på Dansens Hus i Stockholm.

Björn Gunnarsson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare