Lik i garderoben? Nej, levande döda i källaren. När de Ibsenska skuggorna ur gångna tiders lögner rullar in som krutrök över scenen nöjer de sig inte med att vara tankemonster: De hasar sig inte bara som köttsliga farsoter genom den naturalistiska 1880-talssalongen – de vill även ha vårt kött.
Regissören Rikard Lekander är gissningsvis en av teater-Sveriges främsta kännare av zombiefilmer. Han har en omvittnad fascination för skräck, en genre som i Sverige snarare frodas på film än på teater. Jag minns en föreställning, signerad Lekander, i en villa i Malmö för några år sedan. Sex stycken i publiken – upptryckta likt flugor mot vardagsrumsväggen – fick bevittna hur den yttre skräcken långsamt sipprade in i huset. Den gången fanns det tydliga gialloförtecken (giallo kallas eleganta italienska thrillerfilmer med skräckstämning från 1960- och 70-talen).
När Lekander tillsammans med dramatikern Gustav Tegby nu biter tag i Henrik Ibsens Gengångare använder man sig av giallofilmens hammondorgeldrivna basgroove i de musikaliska mellanspelen. Annars ligger nog zombiefilmens fader, George A Romero (som av en händelse besökte Lund i förra veckan), närmare tillhands som förtecken i det här fallet.
1968 inledde Romero zombieeran med Night of the living dead, en historia där de döda helt sonika upphör att vara döda och kommer tillbaka för att käka upp de levande. Egentligen är det lika genialiskt som följdriktigt att zombiefiera Gengångare – en pjäs där dåtidens handlingar får sina nutida konsekvenser.
Fru Alving (Ann Petrén) är spindeln i lögnens mitt, med illegitima avkommor och potentiell incest, döljande av sanningen om sin otrogne, döde make inför sonen Osvald och – i Malmö stadsteaters version – undangömmande av resultatet av misslyckade experiment, ett resultat med makabert dålig andedräkt.
Det är en formidabel ensemble som använder första akten till att realistiskt och replikprecist borra sig inåt mot smärtpunkterna, för att sedan plocka ut dem och försöka ha ihjäl dem med yxa och skjutvapen. Den slags mörkt muntra humor som zombienärvaron genererar ger föreställningen en pigg, fysisk skjuts framåt: Mitt ibland blod och huvuden som grillas och rullar håller Ann Petréns Fru Alving hårt i yxan när Pastor Manders (Peter Järn) personifierar det självgoda (präst-) kappvändandet med enda syfte att rädda sin egen ära.
När gryningen väl nalkas, och det ligger fler döda på scenen än hos William Shakespeare, turneras så den snygga twisten: Osvalds (Henrik Svalander) nedärvda syfilissmitta i Ibsens original får här något mer ”odött” över sig…
Frågan blir om fru Alving till slut kommer att kunna uppfylla Osvalds önskan och ända hans lidande. Kanske kan titeln på Ibsens sista pjäs ge en fingervisning om utgången: När vi döda vaknar.
Loading ...
