I höstas spelade Stockholms stadsteater Skärholmen Meningen med livet (se Nummers recension), världens största ämne kan tyckas. Men när de nu tar sig an Meningen med döden övertrumfar de allt sig själva. Då var det fyra pantertanter som ledsagade publiken i prillig livsvisdom, nu är det den hädangångna hamstern Sebbe (Lisen Rosell) och den kolade labradoren Britta (Per Öhagen) som ystert välkomnar barnen till Dödens rum.
Iiiih. Det kan inte hjälpas; en rysning far ner för denna recensents ryggrad bara av att skriva barn och död i samma mening. Men det är min, och vuxenvärldens, rädsla som ilar till, inte de tappra små besökarnas. Regissören Nadja Hjorton och skådespelarna har dessutom arbetat fram föreställningen genom en undersökningsprocess som inkluderat workshops där barn delat sina tankar och bilder om detta obegripliga. Min egen treårings förskola har av en slump varit referensgrupp. Den senaste tiden har följaktligen varit fylld av tvärsäkra påstående som att vägen till döden går via en giraffs mun och oroliga frågor om huruvida man kan prata när man är död.
För döden är ju så intressant! Bara de annars så rådiga vuxnas svarslöshet är orsak nog att lockas av den. Inte heller i Skärholmen ges några slutgiltiga svar – som all bra konst väcker Meningen med döden istället nya frågor. Under tiden får döden prova på att vara rolig, tankeväckande, sorglig, blodig och lite pruttig.
I den sköna specialskrivna musiken av Britta Persson (som slog igenom med debutskivan Top Quality Bones and a Little Terrorist) har det smugit sig in några små fjärtar. Men även de pyser ut då Sebbe och Britta begraver en toalettstol under högtidliga former.
Det är i ett av Meningen med dödens mer finstämda partier. Till dem hör också när hunden Britta berättar om dagen hon dog. Hur pälsen på huvudet blev våt av mattes tårar, hur det luktade lite papegoja hos veterinären vars spruta fick henne att falla tungt mot evigheten medan matte klappade henne på magen just där det är som skönast.
Det är bra att några scener i detta poetiska teatercollage vågar vara rakt igenom allvarliga, eftersom Meningen med döden som helhet är en fartfylld och hjärtevärmande show. Som när de imponerande skådespelarna belyser hela naturens förgänglighet genom ett oräkneligt antal rollbyten. På två sekunder går hamster-hund-duon från att gestalta salamin i en picknickmacka till grisen den gjordes av och dennes knorr, bara för att nämna ett exempel.
Men då och då stannar någon av våra djurvänner upp i sin intensiva lek och undrar: ”Kan man komma tillbaka efter att man dött?” Det är så fint hur filosofiska frågor ställs rakt ut i luften. En plötsligt påkommen reflektion, en eftertanke mitt i allt skoj. Precis som barn själva gör.
När andan faller på svarar också barnen i publiken. Men när vovven Britta undrar ”Vet man om när man ska dö?” har hamsterpolaren Sebbe inget svar, och inte barnen heller. Då är det lika bra att leka tafatt istället. Den som dör får väl se.
Loading ...
