Ibland hör man ropen efter ett klassikerfritt år på teatrarna, för att ge plats för det nya, unga som får trängas mellan Anton Tjechov, Henrik Ibsen och August Strindberg. Gott så.
Men ibland ser man en klassiker som inte gör en trött, som lyser av
lust. Nu syftar jag inte på ämnet för denna pjäs, även om det är just
åtrå, utan på uppsättningens lust.
Visst ligger något av det i att den här klassikern inte är direkt uttjatad på svenska scener – trots att den är undervisningsmaterial i tyska skolor och upplysningsdramatikern Gotthold Ephraim Lessing kallas Tysklands William Shakespeare. Men främst handlar det om att Tobias Theorell har gett den ett eget blodomlopp.
Det har att göra med att ingen på scenen väjer för det högtidliga – här är teater
på liv och död! Berättelsen tas så på fullaste allvar att humorn uppstår och landar självklart däri. I Magdalena Åbergs mörka vindlande, stiliserade sagoslottsscenografi kan man rita en dörr på väggen med krita, som strax öppnas för att föra handlingen framåt. Snyggt.
Lessings teaterspråk lyser i Horace Engdahls fina översättning och skådespelarnas uppenbara begär till det. Alla i ensemblen äger och känner med sina roller, men det är Kirsti Stubø som Emilia och Petronella Barker som grevinnan Orsina som verkligen håller pulsen.
När turerna mellan den konjaksfrukosterande, kärlekskranke fursten (en dumslugt oberäknelig Johannes Bah Kuhnke) och hans intrigerande högre man Marinelli (en ljuvligt illvillig Andreas Kundler) lutar över åt erotisk komedi à la Figaros bröllop står Stubø där i förtvivlat stramt klänningsfängelse och visar med sitt öppna ansikte på sorgen och tragedin.
Och när energin hotar att pysa (för det gör den trots allt) rusar Barkers femme fatale-hårda grevinna in och tar makten över tempot med intelligent elegant komik.
Detta bidrar till att fokus i den här 1700-talsberättelsen, som rymmer patriarkalt och klassmässigt förtryck och åtrå versus högre moral, hamnar på kvinnorna, och på starka kvinnor, vilket ger den en samtidskänsla.
Balansen och laddningen som uppstår gör också hela uppsättningens underbara ambivalens, som öppnar för ett fritt flöde av tolkningar, känslor, tankar, fantasier. Om sexualitet, makt, våld, moral, motstånd, kärlek, död. Emilia Galotti dansar med stora frågor på samma vis som en Hamlet, Hedda Gabler eller fröken Julie.
Loading ...
