Allt är på plats: telegrafen, pianot, den slitna mattan. Dags för Edgar och Alice att än en gång göra entré på sin tragiska äktenskapliga dansscen. Denna gång i skepnad av Dag Norgård och Chatarina Larsson.
Men Malmö stadsteaters Dödsdansen är en av de mest konventionellt historiserande uppsättningar jag sett, med tidstypisk rekvisita och en texttrohet som inte stryker en enda bisats. Det är som om regissör Pontus Plænge drabbats av frossa under August Strindbergs stränga blick.
Det blir en tålamodsprövande och märkligt entonig tretimmarsföreställning, som inte gör någon egen tolkning av verket. Förutom då möjligen ljussättningen, som förstärkt av kontrasterande dunkel och suggestiva rökeffekter håller paret fängslade i en symbolstark fågelbur av ljusstrålar. Men att föreställningen är visuellt stämningsmättad gör den inte mer levande i spelet.
Dag Norgård har haft den otacksamma uppgiften att hoppa in med kort varsel efter Kenneth Milldoffs hastiga insjuknande. Bristen på scenvana yttrar sig tyvärr som ett rätt krampaktigt utspel: kaptenens katatoni blir så att säga dubblerad, men inte på ett sätt som tillför något nytt till gestalten. Chatarina Larsson gör en ovanligt snipig och bitchig Alice, men även här saknas det variationsdjup.
Det gnälliga tonläget gör rollerna barnsliga, vilket kanske är en poäng även om det stundtals snuddar vid det parodiska. Men kanske blir det också, just på grund av den osäkra valhänthet som lyser genom rolltolkningarna och regin, möjligt att för en gångs skull känna ömhet för både Edgar och Alice. De blir liksom gulliga i all sin elakartade hjälplöshet.
Loading ...
