Dödsdansen på Dramaten

Alice och Edgar ska fira silverbröllop. Deras eländiga äktenskap är ett minerat fält, deras hem ett fästningstorn med smutsgrå väggar. Scenograf Bunny Christies patinerade halvmånescen skulle visserligen kunna vara en utmärkt plats för en modern trendrestaurang i industrimiljö, men här är tornet parets fängelse. Måsarna skrattar hånande i havsfonden och påminner om en frihet som inte längre är möjlig.
   I Stina Ekblads skepnad ryms den forna aktrisens värdighet och den bittra hustruns smutsighet i samma högresta kropp – hela tiden iförd nya välskurna kreationer. Örjan Rambergs Edgar med Beppe Wolgers-skägg är grovhuggen och vårdslös med orden och spriten. Båda har fyllt sina karaktärer med psykologiskt bakgrundstoff, vilket kanske förklarar mästerligheten i deras gestaltningar. När Stina Ekblad i längtan rabblar Lady Macbeths grymhetsmonolog framför lagerkransarna vid pianot eller när Edgar trycker fotografierna av barnen till barmen i en eldig dans mot fördärvet, visar de prov på en bitande smärta som väcker medlidande. I övrigt är de hyenor med ett patetiskt hämndbegär, som både är humoristiskt och skrämmande. Kurt i Björn Granaths distinkta gestalt blir frälsaren som i parets samvaro förvandlas till en vampyr.
   Den sällan spelade del II är knappast en ljusare skildring av äktenskapet. Alice och Edgars dotter Judith (Sofia Pekkari) och Kurts son Allan (Christoffer Svensson) finner varandra, men i hypnotiserande vackra slutscener betonar John Caird hur deras unga lyckliga kärlek blott är en kopia av Alice och Edgars. Alltså dödsdömd. Det är däremot inte Dödsdansen på Dramaten – den är en fest i strålande skådespeleri!