Dödsdansen på moment:teater

RECENSION/ TEATER. Det är lätt att börja snegla mot nödutgångarna när man ser Moments iscensättning av Dödsdansen. Och det beror inte enbart på att deras nya intima scen är belägen längst in bakom ett förråd utan fönster.

Regissören och skådespelaren Pontus Stenshäll säger sig vara inspirerad av teaterpedagogen Lee Strasbergs Method Acting. Det märks i uppsättningen av Dödsdansen. Allt på scenen undergraderas skådespeleriet. Scenografin och rekvisitan består av ett par hjälpligt hoplimmade pappkartonger samt två flaskor sprit, en röd och en blå. Inte ens vännen och karantänmästaren Kurt får existera annat än som en sliten sko. I fokus står istället spelet mellan kapten Edgar (Pontus Stenshäll) och före detta skådespelerskan Alice (Anna Rothlin) och deras klaustrofobiska äktenskap som efter 25 år har förvandlats till ett mentalt fängelse – eller här reducerat till mer 2000-tals korrekta längden 10 år.
Tillsammans visualiserar de ett slags Danse Macabre i likhet med medeltidens allegori över hur vi alla är lika inför döden och förenas genom den. I Stenshälls iscensättning görs det med fantastiskt små medel: ett par vitsminkade ansikten, likadana svarta kläder, lampor som tänds och släcks som enda tidsmarkering i ett annars kompakt äktenskapsmörker.
De klassiska replikerna som ”Alice: Du tycker inte om min repertoar” och ”Edgar: Och du tycker inte om min” finns där liksom faktiskt det mesta av pjästexten. Ändå är jag tvungen att jämföra när jag kommer hem. För den känns ju så ovanligt modern. Kunde lika gärna utspelas i en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Delvis tack vare SARALUNDENS sjysta ljudmatta. Men är den verkligen skriven för 106 år sedan? Måste bero på en överlycklig förening mellan de två st:en, STrindberg, STenshäll. En som var 41 när han skrev pjäsen, en som gissningsvis är i samma ålder när han spelar den.

Ylva Lagercrantz