Dödsdansen på Upsala stadsteater

Ett äktenskap som terrorbalans. En balans där makarna är solidariska av det enkla skäl att de inte blir inbjudna till doktorns supé. De är ensamma på en ö där många bor. Nu hör de musiken och Alice (Viveca Dahlén) längtar dit medan Edgar (Gustav Levin) mest är förbannad och anser att alla är pack. Med undantag för honom själv. Utanför stormar havet och det är höst.
   Så bryter Kurt (Per Morberg) in i parets hem och helvete. I välpressad frack står han som allierad än med Alice och än med Edgar i deras solkighet som understryks av fläckiga kläder och solkiga möbelöverdrag. Kurt stannar på middag. Men ingen middag finns i huset.
   Tre rovdjur, tre byten och kampen om överlevnad. Strindbergs blick var skarp, i alla fall när han iakttog dessa tre – på Upsala stadsteater är det en likaledes skarp blick som iakttagit texten. Och lagt till ett överraskande slut.
   Edgar måste hållas på gott humör. Han får groggar, han tar hand om sina militära göromål och Kurt lyssnar på hans haranger och försöker hålla med och le. Alice spelar Bojarernas intåg på pianot. Och Edgar dansar.
   Och när Edgar dansar sitter jag och ryser när han svingar sabeln över huvudet, när han svingar sig själv genom rummet och slutligen upp på det dukade bordet. Nu krossas porslinet, nu krossas glasen och nu skickas kandelabrar åt helvete. Det är en dödsdans av rang.