Eftersom tematik och verkningsmedel är reducerade i sig, är det ganska lätt att sammanfatta Jon Fosses dramatik. Mannen, kvinnan och barnet. Fjorden, berget och huset.
Och så döden, den oundvikliga förlusten. Där är de givna parametrarna, kring vilka spelen vrider sig.
Alltsammans finns med när Teater Insite i Malmö begår Sverigepremiär på Dödsvariationer från 2001. Fjorden är havsbrus i högtalarna, berget är sittplatser åt publiken, ”huset” är olika, motställda spelplatser för mannen och kvinnan. De sistnämnda representeras i olika åldrar, som nygifta, och som gamla. Deras älskade dotter har tagit livet av sig, och som alltid hos Fosse är det de efterlevandes obesvarade fråga som utgör navet: varför gjorde hon det? I omtag efter omtag upprepar paret sina anklagelser och sin ensamma smärta.
Dödsvariationer är en pjäs om otrohet, förlust, skilsmässa och sorg, men för den skull är den inte psykologiskt realistisk. Ragna Weisteen väljer att göra den nedtonade fosseismen expressiv, vilket inte alltid ger helt lyckade resultat. Skådespelarna betonar känslomässigt, och uttrycker sig dessutom med koreograferade rörelser.
Mot slutet blir det hela väldigt upptrissat, och med typiska Rudolf Laban-rörelser som att skådespelarna kastar sig i famnen på varandra.
Det är inte dålig teater, men det nervösa draget känns rätt fjärran från Fosses stillsamma, långsamt roterande textpoesi. Tekniken är snygg, med glidramp och starka ljus- och ljudeffekter. Men man skulle vilja lyssna mer på rösterna, inte se så mycket kroppsuttryck. Det är som om ensemblen skyndar mot dödspunkten i en ständigt fortgående stegring, fastän all förlust i Fosses värld redan har inträffat. Det är tystnaden efter vågorna man bör rikta hörseln mot, inte bruset.
Loading ...
