Engelbert Humperdincks enda sagoopera är flitigt spelad och iscensatt i flera versioner på Kungliga Operan i Stockholm. Werner Pilchers uppsättning som hade premiär 2001 spelas nu igen. Den välkända sagan om syskonparet som skickas ut för att plocka bär i skogen men som på grund av sitt sockersug luras in i den elaka häxans hus, berättas här med en scenografi som skapar ett bättre barnperspektiv än innehållet: en jättelik perspektivvinklad soffa och en förtrollad skog á la Tolkien.
Hans gestaltas av mezzon Susann Végh och blir en schablonartad, äppelkäck buspojke med fräknar och bakvänd keps. Greta görs av operastudenten Johanna E Martell och kontrasterar med flickig försiktighet i hängselklänning och tofsar. Sagans mest skrämmande figur, Häxan, är samtidigt den roligaste. Magnus Kyhle med tillspetsad lösnäsa och –haka framstår som en skär Dame Edna-(mar)dröm och lyckas sjunga med en helt underbar tysk brytning och ändå göra sig förstådd.
Symboliken i Häxans märkligt bröstlika hus tål att funderas över, liksom de så totalt förlegade könsrollerna, men iscensättningen har bra driv och fegar inte ur kring faktumet att Häxan är som en avlägsen släkting till Hannibal Lector. I hennes häxkittel ska barnen karamelliseras till döds och på slaktarkrokar hänger redan mängder av barn i väntan på att ätas upp.
Dessa skrämselscener och faktumet att föreställningen är 2 timmar lång är anledning till att inte ta med alltför små eller räddhågsna barn på denna föreställning, men som vuxen tycker jag att den är helt okej om man tar innehållet med en nypa salt och inte väntar sig några nyskapande nyheter. För de flesta av oss vuxna har ju faktiskt redan tagit del av sockerlarmet via medierna och behöver inte längre lära oss att ”sötebröd blir din död”.
Loading ...
