Snacka om du-tilltal. Nästan varenda mening i Rasmus Lindbergs ID inleds med ”du”. Och i början av pjäsen vänder sig skådespelarna direkt till publiken, med till intet förpliktigande karaktäriseringar av den sort som tankeläsningsartister och dussinterapeuter brukar strö omkring sig.
Liten scenyta och publik på alla sidor underlättar intimiteten. Men sedan blir det mer allvarligt: ”Du ska dö om 30 år!” Så glider scenerierna blixtsnabbt över i ren fiktion. En uppgörelse i den vitryska knarkmaffian. På vad jag antar är vitryska.
Föreställningen blir en serie dödsscener i högt tempo: självmordsbombare vid militärpostering, en förbittrad son som drar ur sladden till sin dementa mammas livsuppehållande maskiner, kamp mellan superskurk och superhjälte. Texten kommenterar sig själv: ”den här historien blir bara vildare och vildare”.
Trots alla infall är regin stram och mycket effektiv. Den hårt och skickligt jobbande ensemblen håller jämna steg med Lindbergs skruvade blandning av noirdeckare och superhjälteserier.
Det är mycket kroppsspel med mim och miner, dans och commediagrepp. Till och med en biljakt med skottlossning går att gestalta på det sättet. Jag gillar verkligen den långt drivna tekniken att frammana fiktiv scenografi enbart med enstaka ord och med hårdkokta filmiska scenanvisningar. Det är både komiskt och teatermässigt väldigt utrymmesbesparande.
Pjäsfigurerna ger sig själva och uppsättningen en lysande recension i slutorden. Ganska adekvat också: ”populärkultur och livsfrågor” förenade. Det är bara att instämma.
Lindberg har en seriös poäng under alla sina tokiga genrepastischer: ingen har full kontroll över sitt eget öde, och i synnerhet inte över dödsögonblicket. ID är utan tvekan en av Månteaterns bättre produktioner.
Loading ...
