En av slutreplikerna i August Strindbergs drama Dödsdansen – ”Om livet är allvar eller drift, blir jag inte slug på!” – heter i Mia Törnqvists bearbetning/uppdatering: ”Jag blir inte klok på om livet är på skoj eller allvar.” Lätt travesterad blir den repliken ett utmärkt avstamp för min recension av Ragnar Lyths mycket problematiska uppsättning på Stockholms stadsteaters stora scen. Jag blir nämligen inte klok på om karln har slängt ihop den här uppsättningen på skoj eller om han verkligen kan ha gjort det på fullaste allvar.
Ämnet – äktenskapsmisär – är förstås tyngre än en elefant, men det allra mesta annat tyder på att hela spektaklet är ett enda stort practical joke. Allan Svensson och Pia Johansson må fungera bra som affischansikten, men som Edgar och Alice i denna dance macabre placerad i ljus och lyxig villa vid havsbandet har de då rakt ingen trovärdighet.
Inledningsscenen är toksnygg, med makarna nedsjunkna i varsin Eames-fåtölj i Lars Östberghs nyfunkislåda och vända mot fondens filmade havsvågor. Ulf Lundells Öppna landskap i surroundljudsystemet fimpas snart via fjärrkontroll. Strindbergs tidiga 1900-talsdrama förväntas på Stadsteatern ta fäste i en samtid där olyckan bor i drömmen om den lycka vi tror oss finna i ett statushem fyllt av hightech och vitvaror i rostfritt stål.
Allan Svensson levererar repliker med den torra eftersmak vi är vana att se hos Gustav Svensson i den välbekanta tv-serien; Pia Johansson har understundom en bitsk mimik; en handfull urladdningar makarna emellan rafsas förvisso av, men för de mesta går de lojt runt på scenen och rabblar repliker. Och som i ett trollslag har de tömt Strindbergs ord på all svärta och laddning för att i stället förvandla dem till en ändlöst tråkig tirad.
Vännen Kurts (Niklas Hjulström) entré gör inte det hela begripligare. Han dundrar på om makarnas hat medan ljudavdelningen fyller på med skräckeffekter, men i salongen har vi inte värre obehag än att möjligen behöva kväva en gäspning.
Ett och annat piffigt påfund piggar upp en smula – en jingel i barskåpet, en uppflammande gasolgrill och tokroliga musikval (Kim Larsens Kvinde min, Bee Gees Staying alive) Men när en diabildsvisning ur Pia Johanssons till synes privata fotoalbum respektive en digital tidsnedräkning a la Mission impossible fyller scenen (den senare slutar för övrigt i totalt antiklimax) har den här, ibland outsägligt fåniga dansen, för länge sedan passerat gränsen till rena buskisen.
Då blir jag illa berörd, inte för att Edgar och Alice har ett helvete till liv, utan för att en skattefinansierad teater i hjärtat av huvudstaden ägnar sig åt ett lika stort resursslöseri som publikförakt.
Loading ...
