Dödstrendigt

Till och med kulturpolitiken verkar dödsdömd i dessa dagar… men kanske är det helt enkelt bara sekelskiftesdeterminismen som är inne på sjätte året tänker jag, när jag går på en klubb klädd i svart. Aunt Augusta’s funeral på Södra teatern är en fiktiv likvaka där man bett klubbgästerna ta på sig begravningskostymer à la 1930-tal för att få släppa loss på en livsbejakande fest med döden som förkläde. Med en dekadent och inte så lite ekivok scenshow är döden här mest en förevändning för att partaja, fast samtidigt blir en klubbkväll något ovanligt teatralt. För nog har väl jag slagit runt bland svartklädda människor förr, under mina deppigaste depprockarår kunde jag knappt tänka mig annat sällskap, men detta dödstema är något annat. Det tangerar nästan lajv med sin åkallan av spritförbudets 1930-tal i USA. Sorgebanden bärs på allvar och eftertänksamma miner, blickar och gester dominerar bland detta klientel som respektfullt skriver i kondoleansboken innan gravölen sänks ner i svalgen. Förhoppningsvis fick ändå inte döden sista ordet denna kväll, men alkoholen skördade säkert desto större framgångar …

Trendig är döden inte desto mindre ur ett teaterperspektiv, för det vimlar verkligen av dödsskildringar på teatern just nu. På Unga Klara kan den ses i det grekiska Ostendramat Alkestis med Malin Ek som en väsande dödsmyt i svart aftonblåsa och flor. Pjäsen är både mytisk och lite mystisk. För 2006 är det inte helt lätt att förstå hur en mor vid sunda vätskor kan välja att ta sin makes plats i Hades och därmed frivilligt lämna sin familj.
   På Teater Tribunalen i Stockholm har teatergruppen Lumor nyligen spelat sin sjukt roliga Det sista ni hör från mig, där en av karaktärerna skriver på det begravningstal som ska läsas upp när hon tagit livet av sig. Pjäsen bygger på satiriken David Sedaris noveller. De tre tjejerna på scenen håller exakt rätt tonart och åsamkar dödsföraktande skrattsalvor i publiken. Som av en slump bestämmer sig Dramalabbet samma vecka för att göra en reading av den svensk-tunisiske författaren Claude Kayets galghumoristiska Bödlarna, som handlar om två franska skarprättare som öppnar eget när dödsstraffet avskaffas.

Piteå kammaropera spelar en nytt stycke som handlar om Carl Michael Bellman – God natt madame. Här har Jan Sandström valt att rama in sin komposition med skaldens egen ”Karon i luren tutar” och naturligtvis är döden ständigt närvarande.
   Tydliga regivinklingar mot döden är också extra frekventa just nu. Shakespeares Rikard IIIfår exempelvis, i Riksteaterns och Linus Fellboms tappning, ett mycket starkt fokus på just morden, med – faktiskt – ganska vackra splattereffekter.
   Döden begår ett hemfridsbrott i höst hos Fria Teatern i Högdalen. En mamma får skelettcancer och ska förvalta sina sista månader i livet. En six-feet-under-känsla utlovas när Laura Wades Colder than here får premiär 27 oktober.

De efterlevande, de som blir kvar när någon dör, glöms inte heller bort denna dödens höst. Dansstationen turnérar med koreografen Kajsa Giertz’ nya verk Vi som fortfarande lever, en föreställning om de som blir kvar när någon begått självmord. Musiken har hon hämtat från bland andra skräckrockaren Marilyn Manson

Till och med barnen ska komma till insikt om livets förgänglighet i höst när Pernilla Stalfeldts Dödenboken görs som teater på Dramaten. Har du hört att Gösta bitit i gräset? heter pjäsen som spelas för femåringarna. Dansikalgruppen Eldfåglarna vill göra samma sak med sin dansföreställning Spring för livet- döden är lös, som faktiskt inte har någon nedre åldersgräns trots att en ”spöklik gestalt i svart” utlovas på scenen. Dock får man inte vara över 88 år (!) om man ska se den när den kommer till Teater Tre i Stockholm. Nej, för döden blir nog läskigare ju äldre man blir.

Lite skämtsamt brukar man ju säga att teater handlar om livet, döden och allt däremellan. Dags för lite mer ”däremellan” nu kanske innan vi deppar ihop totalt i höstmörkret?