Dogville på Den Nationale Scene

Huvudpersonen Grace spelas av en rödhårig kvinna – igen. Berättaren har fått en kropp till rösten och ensemblen får finna sig tillrätta i betydligt mindre omgivningar än lagerhuset i Trollhättan. Det öppna och nakna är borta, så även de episka elementen och distansen, men scenografi och kostym är som kopior ur filmen.
   Texten, som handlar om underkastelse, dominans och om hur folk lär sig korrumpera, är egentligen bra teatermaterial. Och skådespelarna är utmärkta till minsta roll, men det är kanske lite för många enskilda öden och publiken får nöja sig med ett antal tablåaktiga entréer.
   För att göra en sån här iscensättning rättvisa bör man glömma filmen, men föreställningen håller sig själv alltför nära den. Det är säkert möjligt att göra teater av filmad teater. Det lyckas bara inte just denna gång.