Det är i varje fall i den kliniska cynism som Krister Henriksson tar avstamp när han gör sin tolkning av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, Sveriges kanske enda riktiga grekiska tragedi i Allan Edwalls scenbearbetning. En cynism som ges en nasal stämma när Henriksson väljer att ge Tyko Gabriel Glas ett lätt högdraget och fjolligt tonfall.
Av den veke och inåtvända drömmaren som man möter i romanen återstår inte mycket. Allt är istället koncentrerat på den existensiella problematik som Doktor Glas så briljant belyser: har man rätt att döda en annan människa som omgivningen och man själv uppfattar som ett skadedjur? Att det dessutom är en läkare som fattar det beslutet, en person som finns till för att rädda liv, inte släcka dem, komplicerar frågeställningen ytterligare. Ett tidlöst teodicéproblem som får symboliseras av en klocka utan visare.
Kvarstår gör sekelskiftesatmosfären sett till kläder och scenografi. Nytänkande är däremot ljuset (Linus Fellbom) som tyvärr inte kommer till sin rätta i Vasans murriga salong. Motljus och dunkel blir till motljus och dunkel även i publikrummet när det midnattsblå ljuset som beskrivs så ofta i romanen istället blir skarpt Kleinblått på scenen, vilket resulterar i kollektiv narkolepsi den lördag som undertecknad såg föreställningen.
Jag kan inte låta bli att återkomma till valet av det fjolliga tonfallet. Vill Krister Henriksson låta påskina att doktor Glas är homosexuell? Det är ju faktiskt rent rimligt. Man får ju veta att han aldrig har legat med en kvinna, trots att han är över trettio år. Och fru Gregorius älskar han ju bara på avstånd – som en helig madonna. Det enda fysiska han gör för henne är ju att mörda hennes man, vilket förvandlar honom till hennes frälsare. En Jesus med missriktat uppsåt.
När publiken stampar med fötterna i applådtacket och reser sig upp och jublar, sänder jag en tanke till en av mina absoluta favoritförfattare. Tänk om han kunde se Krister Henriksson tolkning. Han hade älskat den. Och i brist därpå, beundrat den.
Loading ...
