Lättmanipulerade och billiga i drift. Det finns omkring 300 000 barnsoldater som deltar i väpnade konflikter runt omkring oss i världen. Vissa av dem inte äldre än att de precis har tappat sin första tand.
Dessa barn bär oftast på samma historia om hur de hamnar hos gerillan: de får mat och en plats att sova på, men först och främst de vuxnas uppmärksamhet. En dyrköpt kärlek från vuxenvärlden. Så småningom sticks ett vapen i deras händer och barnen har skolats till att bli mördarmaskiner. Samvetet och de skräckfyllda upplevelserna dövas med droger och alkohol.
En av dessa barnsoldater, China Keitetsi, nu boendes i Köpenhamn, har skrivit om sina upplevelser i Uganda i boken Child soldier – fighting for my life. En bok som ligger till grund för Erik Uddenbergs dokumentärpjäs, skriven på uppdrag av Suzanne Osten för Unga Klara, och som nu sätts upp på Malmö Stadsteaters minsta scen Studion.
China (Susanne Karlsson) berättar sammanbiten om hur hon som åttaåring hamnar som soldat i Yoweri Musevenis armé och slutar som femtonårig livvakt. Hennes vän Boxer (Magnus Schmitz) fungerar som sparringpartner.
Texten är på sina ställen väl litterär och framställningen av den görs här mer som en uppläsning ur en bok. Det skapar en känsla av distans: jag blir inte riktigt så känslomässigt engagerad som jag hade väntat mig, med tanke på det hemska ämnet. Jag hade nog velat se mindre prat och mer action – boken kan jag läsa själv. För det är i de dramatiserade scenerna som det tänder till.
Regissören Marie Parker Shaw kunde gott ha satsat mer på det dramatiska spelet och vågat lita ännu mer på Karlssons begåvning att gestalta den sköra China och Schmitz blixtsnabba rollbyten på scenen. För båda skådespelarna gör det med bravur.
Loading ...
