Teresia Björk har en behaglig röst. Hon uttalar vanliga ord på ett liksom rundat, längtansfullt sätt. Att höra henne ta itu med Aase Bergs text i nya performanceverket Domkraft känns som mentalt balsam, trots att det handlar om trafikolyckor och hispiga småbarnsmammor. Bortsett från att Björk ibland mumlar och vrickar tungan, så förvaltar hon manuset med sällsam grace.
Nu låter det kanske som om Domkraft har idel djupa veck i pannan. I stället landar verket åtminstone koreografiskt närmare slapstick än Martha Graham. Teresia Björk struttar runt i överdimensionerad pälskappa till fet nittiotalsdisco och posedansar till Jacob Hellman. Det är roligt – på riktigt! Andra danspassager är inte ett dugg ironiska och saknar kanske just därför lite stringens.
Manuset är laddat med repliker som får mig personligen att tänka ”just det, precis så är det!”. Passagen om ”vanliga svenska värderingar”, och gnället på surmulna dagispappor är klockrena. För att inte tala om hatet mot fartdårarna på E4:an.
Aase Berg beskriver de där diffusa känslorna som de flesta av oss har inför människor i periferin av våra liv. Som dotterns kompis mamma, eller kanske vaktmästaren på jobbet. De är varken är särskilt viktiga eller intressanta, men högst närvarande och stundtals krävande.
Teresia Björk driver med de där underförstådda, artiga umgängeskontrakten, för att i nästa stund peka på hur tunn fasaden är. Att man är mer lik kompismamman än man vill medge.
Gång på gång återkommer hon till fragmentariska minnen av en svår trafikolycka, och all humor sugs in i ett svart hål av otäck vardaglighet.
Den känns lite som chicklit i scenkonstformat, och chicklit kan per definition aldrig få mer än en fyra enligt mig. Så en trea är bra. Domkraft är en smart, lättflytande föreställning som faktiskt drabbar en aning. Inte oförglömlig, men väl värd att se.
Loading ...
