Don Carlos griper inte tag. Jag sitter länge och undrar vad det är som inte riktigt stämmer. Håller inte skådespeleriet hela vägen? Är inte den konstärliga visionen tillräckligt riktad eller känns kanske scenografin helt malplacerad?
Inget av detta är riktigt sant. Flertalet av skådespelarna gör utmärkta insatser. Särskilt faller jag för Iwar Wiklanders korrupte biktfar Domingo som med små, men mästerliga medel levererar briljans. Bara hans sätt att knapra pistagenötter är en syn för sig! Även Fares Fares och Robin Stegmars gestaltningar av Don Carlos respektive Rodrigo är utmärkta. Det hettar till på flera plan dem emellan.
Sören Brunes scenografiska lösning med moduler av plexiglas och stål ger generösa spelytor, vilka verkligen bjuder publiken en inblick i det spanska hovlivet, är både snygg och innovativ. Den lilla vattengraven vid scenkanten bryter mot plexiglasets hårdhet på ett tjusigt sätt.
Eva Bergmans uppsättning andas såväl tradition som samtid och det tydliga temat om kampen för frihet är ständigt närvarande. Det är naturligtvis inte svårt att härleda konflikten till vilken som helst av de brinnande krig som rasar i världen i dag. Ändå känns kopplingen något krystad.
Begrepp som makt, ära och heder är kanske universella och måhända tidlösa, men på samma gång förlegade, urtråkiga, för att inte tala om dumma. Det måste finnas andra drivkrafter som får människor att såväl dra ut i krig som att försöka mäkla fred.
Jag ser Eva Bergmans vision med Don Carlos och jag kan sympatisera med tanken. Uppsättningen i sin helhet ger dock inte mer än ett halvt höjt ögonbryn och några hjärtliga skratt.
Loading ...
